Nya syrligheter i Coronatider

Strax före Påsk, under en pressträff i Vita Huset, fick Donald Trump - som har fått oerhört mycket kritik för sitt agerande i början av coronakrisen, då han arrogant och systematiskt tonade ner allvaret med viruset och risken för en pandemi - en fråga om vad han (just rätt person att fråga) skulle ge för råd till länder som är emot social distansering och tog då upp Sverige som ett exempel.

”De är inte så många” svarade han. ”Nästan alla som utövat det stänger nu ner. Storbritannien till exempel. Det pratas om Sverige, men Sverige lider väldigt svårt”.


Hm. Gör vi det?

Vi har det kanske kämpigt och sjukvårdpersonalen gör heroiska insatser i en väldigt tuff situation och skall ha en stor eloge. Och alla vi andra, som har möjlighet att göra det, jobbar hemifrån efter bästa förmåga och undviker att ge oss ut om det inte är för att proviantera eller köpa medicin.

Och det verkar faktiskt funka riktigt bra.

Det stora problemet är väl att det saknas tillräckligt med skyddsutrustning för vårdpersonalen. Samt givetvis att smittan, trots ansträngningarna att skydda just de äldre, nu tyvärr har tagit sig in på många äldreboenden (möjligtvis, förmodligen ganska säkert, eftersom vårdpersonalen inte har fått tillgång till adekvat skyddsutrustning alternativt instruktioner från arbetsgivare eller myndigheter att inte använda dem) och slår hårt där.

Jag vet inte – vad har Trump egentligen har emot Sverige?

Av outgrundlig anledning så tycks han älska att hålla upp oss som ett avskräckande exempel när han behöver undvika inhemsk, amerikansk kritik.


Nå, tillbaka till Trumps utalanden.


”Alla tittar på alla andra och hittills gör nästan alla länder samma sak som vi gör” sade Trump vidare vid pressträffen i Vita Huset.


Hm. Nej. Som tur är.

Det har framkommit att Trump redan i november, genom amerikansks signalspaning, hade blivit informerad om ett farligt virusutbrott i centrala Kina. Men med sin sedvanliga strutsmentalitet så nonchalerade han det och stoppade huvudet i sanden.

Sedan fortsatte Trump – månad efter månad – att envist att tona ned allvaret med virusutbrottet. Han förnekade systematiskt och envist hur svår sjukdomen verkligen var och viftade bort riskerna för en pandemi. På sitt sedvanliga vis, i sina karaktäristiska koleriska utbrott så fortsatte han att kalla det för fake news, överdrifter och hysteri.

Under december, januari, februari och även första halvan av mars fortsatte Trump att undervärdera situationens allvar och förringa riskerna.

Idag betalar hundratusentals amerikaner priset för hans tillkortakommanden.

Allt för många med sina liv.

Andra med förlusten av sina anhöriga.

Under de senaste veckorna har Trump dock tvingats inse situationens allvar och har försökt ta tag i den. 


”Om vi inte gjort det hade hundratusentals fler människor dött” fortsatte Trump.


Det skall inte förnekas att Trump-administrationen faktiskt har vidtagit en rad åtgärder och lanserat ett av världen kanske mest omfattande ekonomiska stödpaket.

Men hur mycket Trump-administrationen än satsar, så kommer den satsningen för sent för hundratusentals amerikaner som redan har smittats på grund av Trumps långvariga nonchalans inför situationens allvar.

Jag är inte så insatt i hur detta stödpaket ser ut men efter vad jag förstått så har det en ganska omfattande tyngdpunkt på att kanske snarare rädda ekonomin, än att rädda liv.

Så jag förstår att Trump försöker finna syndabockar, det är ju självklart enklare och bekvämare än att axla sitt eget ansvar. Hundratusentals fler människor kommer att dö på grund av hans klumpiga och kortsiktiga sätt att hantera situationen, och det är kanske svårt att acceptera för en 100%-igt självcentrerad gammal man som tror att han alltid vet bäst. 

Och han börjar väl också känna av att det kryper allt närmare nu, sedan Boris Johnson visat att inte ens statschefer går säkra. 

Trump tillhör minst en, förmodligen flera, riskrupper. Han är 70+, han är överviktig eller på gränsen till överviktig (ytterligare en riskfaktor) och han har ett koleriskt och explosivt temperament vilket hos överviktiga män i hans ålder kan indikera högt blodtryck (ännu en riskfaktor). Ett sådant temperament och utåtagerande sätt kan för en man i hans ålder och med hans vikt också vara påfrestande för hjärtat.

Men varför just Sverige?


Ah, möjligen eftersom Bernie Sanders framhåller oss som ett föregångsland - med andra ord som att vifta med ett rött skynke framför nosen på en självcentrerad ärkekapitalist som Trump.


Vi måste verkligen vara en törntag i tassen på karln.


Sedan dess så har det fortsatt med det ena efter det andra märkliga utspelet från Trumps sida, där han försöker vältra över skulden och ansvaret på någon annan - från Sverige till Kina till WHO.

Inkonsekvent, som alltid, har Trump givetvis också varit. Nu ivrar han istället för att öppna upp USA igen, oavsett riskerna för medborgarnas hälsa eller i värsta fall liv. Bland hans utspel har det med närmast förbluffande cynisk tydlighet framgtått att Trumps åtgärder överlag snare är inriktade på att rädda den amerikanska ekonomin - och tillfredställa hans kärnväljare - än att rädda människors liv och hälsa.

Allt under det att tusentals amerikaner dagligen insjuknar och dör i pandemin.


Man skulle nog med fog kunna påstå att Trump-administrationens hantering av Coronakrisen har varit ett skolexempel på krishantering med en åsna vid rodret.

Om det har funnits ett fundamentalt fel att begå, så nog fasen har karln lyckats hitt det. 

Och det alltid vid absolut värsta tänkbara tillfälle att begå det.


Det är inte utan att också någon som är nära nog ateist är frestad att säga: "God save America".

För någon annan lär inte göra det.

Speciellt inte Trump.