Denna dagen, 2001

För femton år sedan satt jag i Telias kontorslandskap med radion på medan jag jobbade, jag tror det var så vi först fick höra om attackerna mot World Trade Center i New York. Så snart det kom ny information från New York eller Washington vred jag upp volymen på radion och kollegorna flockades runt mitt skrivbord.


Jag kommer inte att gå in på händelserna den gången och försöka analysera dem - så många andra kommer att göra det så mycket bättre. Istället skall jag fokusera på min egen reaktion, som förbryllade mig även om jag var rätt nöjd med det just då.

Det var som om jag splittade. Skiftade i olika lager. Som om jag hade tagit "panikungen" i kragen, slängt in henne i hissen och tryckt ned henne till källarvåningen där hon kunde springa i cirklar och vrida händer bäst hon gitte utan att vara i vägen för någon. Det som var kvar av mig?

Ah, jag minns att jag var kall och klar och logisk på ett sätt jag aldrig upplevt medan jag systematiskt genomsökte internet på jakt efter information. Under ytan kokade och sjöd det kanske, men ytan bestod - och "panikungen" stannade lydigt i källaren. Jag var praktisk, målinriktad och pragmatisk. Informationen jag ville ha tag i fanns på nätet - och den informationen skulle jag ha tag på.


Jag gjorde inte mitt jobb. Det här var inte min arbetsuppgift, ingenting jag var ålagd att göra. Det var en överväldigande, oemotsägbar drift att söka information - mer information än radiosändningarna försåg oss med, verifierad information från olika källor för att få en djupare och vidare förståelse för vad som skedde - och jag skulle ha tag på den.

Det var som ett slags researchbärsärkagång på over drive - och ett överbelastat internet skulle inte inbilla sig att det skulle kunna stå i min väg. Så, jag förmodar att jag bidrog till att sänka internet den där septemberdagen. Mea Culpa.


Jag vet inte riktigt vem den kvinnan var. Jag hade inte mött henne tidigare - även om hon måste ha funnits inom mig hela tiden - och jag kände inte igen henne som mig själv. Hon har ytterst sällan visat sig efter det. Och aldrig i denna skala.

Utom möjligen, stundtals, i CV-coachandet. Och i skrivandet.
Och när jag var tvungen att arrangera mammas begravning.


Och jäklar vilken researcher hon var!
Jag var.


Det var en märklig upplevelse, detta att se en sida av mig själv som jag inte kände till. Som jag aldrig anat. Som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Jag var förbryllad, men också exalterad. Jag vet inte om hon var den kvinna jag kunde ha varit. Eller om hon var en reservkraft, ett slags urkraft som bara framträdde i krislägen. Eller möjligen också i utpräglat kreativa situationer, fast då som ett slags skaparkraft.


På kvällen den 11:e september 2001, när jag omsider kommit hem, hämtade jag upp "panikungen" från källaren och återförenades med henne. Då kom känslorna. Och tårarna.