Gissa vilken bok jag (äntligen) läser om?

Många som följer Romanceportalsdelen av min blogg har kanske väntat på ett boktips om / en recension av Simona Ahrnstedts nya bok. Och tro mig, jag har längtat efter att tipsa om den / recensera den.

Enda problemet är att jag alltid brukar läsa en bok jag skall tipsa om/recensera minst två gånger. Och oftast läser jag då om boken direkt. Men med den här boken - liksom förra året, med den förra boken i serien - funkade det inte.

Böckerna - båda böckerna - var för tunga, i en helt och hållet positiv bemärkelse. För intensiv,a för krävande – på många sätt mer krävande än än de allra flesta andra romance jag läst. Jag var fullständigt bowled over när jag nådde slutet. Mentalt utmattad. Mentalt utsliten.

Jag klarade helt enkelt inte av att läsa om boken direkt. Var tvungen att smälta den. Läsa någonting light, fun, enjoyable fluff emellan för att rensa sinnet. Och nu, en månad - och ett otal omlästa, lättsamma historiska romance på engelska senare (och det är ytterligare ett boktips/recension på gång där) - är jag äntligen redo.


Den här gången läser jag den här versionen, en gåva från Simona.
Visst är den läcker?

Den här speciella versionen har ett efterord av journalisten Maria G Francke om boken, om romancegenren och om Simona. Eftersom jag redan hade läst boken, tog jag mig givetvis friheten att börja med att läsa det den här gången.


Att jag fått boken kommer inte att påverka min åsikt. Jag läste ursprungligen mitt eget ex, förbokat långt innan jag hade en aning om att jag skulle få böckerna, och det är den genomläsningen som ligger till grund för mitt omdöme.

Den första gången sträckläste jag boken. Den här gången går det betydligt långsammare, vilket ger mig tid att uppfatta alla fina detaljer och hantverksskickligheten.



Så här långt (ca 200 sidor in i omläsningen) kan jag bara säga tre saker:

1. Det här var en värdig final på hela serien.
2. Det är visserligen historisk romance som ligger mig närmast om hjärtat och har inte läst mycket contemporary romance, men jag gillar verkligen Simonas version av den!
3. Man brukar tala om det sociala patoset och engagemanget i svenska deckare. Om en tjugo år kommer man att tala om det sociala patoset och engagemanget i svensk romance.

Och, slutligen:

Jösses – som hon kan skriva, Simona!



Nu återstår att se om en en omläsning räcker eller om det krävs två (eller tre) innan jag återkommer med ett boktips/recension i full skala.