Om att skriva slutet i förtid

Jag säger inte att man skall göra det - man skall givetvis göra så som det känns rätt för en själv att göra. Men när jag skrev slutet på min huvudhistoria (utan att ännu ha nått riktigt ända dit)uppnådde jag ett slags tydlighet - en klarhet, om man så vill - om exakt vart jag var på väg att så mycket annat föll på plats av sig självt att jag bara kan rekommendera ett försök.

Det var litet som att se ett lok växla in på rätt spår efter att ha irrat runt på en rangerbangård med oräkneliga spår - och än fler växlar. När rätt växel väl låg öppen, följde alla vagnarna (alla tidigare kapitel, alltså, i den här liknelsen) efter loket och plötsligt börjar vad som mest liknat (och stundtals också känts som) ett slamrande, krängande, svajande totalkaos rulla ut sig och komma ut på stambanan och få upp fart. Känslan, i den stunden - wow! 

När jag skrev slutet på min huvudhistoria (utan att, som sagt, ännu ha nått dit) började jag med vad jag trodde skulle bli första scenen i sista kapitlet. Som texten utvecklade sig under mina fingertoppar (det hände en del saker jag ursprungligen inte räknat med skulle hända) visade det sig dock snart att det jag skrev var första scenen i näst sista kapitlet.

Bland annat stormade en ny person in på scenen och krävde att få spela en liten men spektakulär roll - och eftersom hon passar som hand i handske för komplikationer som kommer att komma i det längre perspektivet, jag skriver trots allt redan en serie - så lät jag hennes hållas. Och njöt av att se hur texten utvecklade sig och fick en närmast otrolig dynamik.

Sedan fortsatte jag, scen för scen, passage för passage, tills jag  nådde slutet. Efter det skrev jag epilogen, som inte är skriven ur någon av huvudpersonernas perspektiv och som, även om den rundar av vissa saker i den första boken, på andra plan breddar den historia jag berättar genom att glänta på spännande dörrar till motsättningar i det förflutna som ditintills varit antydda men tämligen okända.

Att skriva slutet innan jag egentligen var där än, var för min del ett vinnande koncept som framför allt skänkte tydlighet och klarhet över vart jag var på väg (och vart jag måste få hela min text att peka).

Med tanke på att texten inte längre tar den riktning jag först tänkte mig när jag för fyra år sedan började skriva den här historian (den idé visade sig, halvvägs genom texten, inte hålla måttet utan fick revideras så kraftfullt att jag inte längre skriver samma bok jag en gång började skriva) var enbart det en ovärderlig insikt.

Att sedan skriva epilogen så som jag skrev den, var en ganska hisnande upplevelse. Så många spännande, oväntade möjligheter öppnade sig. Så många inte helt okomplicerade relationer blev tydligare. Fick kanske också, i viss mån, sin förklaring.

Nu, är jag verkligen sugen på att få börja skriva den andra boken i serien!


Skulle jag rekommendera att DU försöker skriva slutet i förtid?

Du skall givetvis göra vad som känns rätt för dig men om du kör fast någonstans i din text, om du känner att du tappat kontrollen över texten och det känns som om du förlorat styrfarten och riktningen (och inte vet hur du skall återfå den), är svaret tveklöst ja.

I bästa fall kan du få svar på alla frågor du brottas med. Eller i alla fall se vad svaren borde vara. Vilket kan visa sig väl så ovärderligt, för kanske är det så att det är frågorna du måste modifiera om du vill att texten skall skina och skimra och flyta motståndslöst mot slutet.

I värsta fall har du fått ned dina idéer om slutet på papper.
Eller åtminstone på hårddisken.

Och, fritt översatt från engelska:  

"Du kan alltid redigera en dålig sida"
(eller en OK eller någorlunda hyfsad sida)
"men du kan inte redigera en tom sida".