Jag började med att lägga in blankrader före och efter de partier som kändes för informationstunga rent bakgrundshistoriemässigt och sedan markera texten röd. Jag fick ihop cirka tre, fyra sådana partier, sparade och skapade en ny version - för här skulle nu rensas bort onödig bakgrundshistoria så det stod härliga till och texten blev slank och vältränad som en vinthund.
Enda problemet var att jag började skriva om partier av texten jag ville behålla, så den skulle flyta bättre.
Så långt var allt väl - texten blev verkligen bättre.
Sedan började det kännas som om hålen i texten, som skulle uppstå när jag tog bort de stora blocken bakgrundshistoria jag avsett att avlägsna, skulle bli väl påfallande och störa flödet genom texten.
Så, gissa vad?
Japp! Därefter skrev jag, givetvis - ord för ord och mening för mening - om även de rödmarkerade partierna tills de passade sömlöst in i den nya texten.
Som istället för att krympa med ca en och en halv sida tvärt om vuxit med ungefär motsvarande mängd text. Det var ju inte riktigt vad som var tänkt. Visserligen blev det mycket bättre text. Men den texten, är fortfarande lika förbaskat informationsbemängd. Och det var nu inte avsikten med den här manövern.
Texten förebär i skrivande stund få likheter med en slank och vältränad vinthund. Den påminner snarare om en matglad och synnerligen välnärd labrador.
Nu kommer jag att låta den (texten, alltså) vila tills jag kan se på den med utvilade ögon. För att inte tala om en utvilad hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar