Skrivprocessen - När man närmar sig slutet

Simona Ahrnstedt brukar skriva på sin blogg om hur hon i ett visst skede av skrivandet av ett bokmanus börjar skriva från slutet. Hur hon skriver sista kapitlet för att sedan kapitel för kapitel arbeta sig bakåt, tills hon vet exakt hur det slutar och vad som måste ske i texten för att hon skall få det slut hon eftersträvar.

Jag tillämpade en liknande metod med mitt mastodontmanus (871-sidors monstret till bokmanus) en gång när jag kört fast och inte visste hur jag skulle komma vidare. Jag skrev näst sista kapitlet.

Jag visste var det skulle utspela sig, jag visste när det skulle utspela sig, jag visste vad som skulle hända, jag visste hur jag ville gestalta det och jag visste hur det skulle sluta.

Fast egentligen hade jag, initialt, trott att det var det sista kapitlet jag skrev. Det visade sig dock att texten visste mer än jag. Att de scener jag ville berätta visade sig behöva två kapitel hellre än att tryckas samman till ett jättelångt och otympligt kapitel är ingenting jag ångrar – jag är så nöjd med de kapitlen.

Sedan skrev jag sista kapitlet. Och därefter epilogen. Och under den processen föll en massa pusselbitar föll på plats och en massa trådar knöt samman sig själva medan jag skrev, jag behövde ofta inte ens planera det – lösningen dök upp under mina fingertoppar medan fingrarna snubblade fram över tangentbordet.

Risken med den här metoden är dock att man därefter inser att man måste jobba igenom hela sin text (alla typ 830 sidorna) för att få upp det på samma nivå som slutet landat på och sömlöst kunna docka resten av texten mot det.

Fördelarna är att men vet exakt vart man är på väg, att man på sätt och vis ramat in texten. Efter det är det enklare att styra upp och räta ut resten av texten.


Jag vet inte om detta är till någon hjälp
(säger hon med ett bokmanus med hål i !!!)

Men en sak vet jag med säkerhet. I den här delen av skrivprocessen måste man invänta att processen i hjärnan är färdig innan man försöker knyta samman texten och skriva slutet. Annars blir resultatet ingen vacker syn.

Nå, ingen angenäm läsning då.

Antalet ord är en sak. Vikten av att orden är de rätta och flödet genom texten är det optimala och för en läsare mest inbjudande att följa med på färden är vad som är avgörande.


Så vad du än skriver och var i din skrivprocess du befinner dig - fundera på om du på något sätt kan rama in din text och lycka till!




Och, svar ja - det här inlägget började sin bana som en kommentar på en annan skrivblogg. Men jag tänkte att det i något redigerad form kunde ha ett mer allmänt intresse.