Jag är tydligen en kämpe!

I alla fall enligt tandläkaren.

Som ni kanske har läst er till i bloggen så fick jag i november förra året stora problem med en tand, som lidit av svårartad separationsångest och varit mer fästa vid mig än vad jag var med dem.och som trots omfattande ansträngningar från tandläkarens sida inte ville släppa greppet om tandbenet.

Nu hade ärendet överlämnats till en specialisttandläkare, som kunde utföra ett mer omfattande ingrepp.

Resultatet av dagens operation är hur som helst att mina motspänstiga tandrötter nu har tvingats släppa taget om mitt tandben. Vi har med andra ord separerat. Och under separationsakten har jag tydligen visat prov på anmärkningsvärd kämpaegenskaper.

Nu återstår att se hur tuff den här kämpen är, när nu bedövningen börjar släppa.

Mer fästa vid mig, än jag vid dem

Har ni undrat varför det har varit så tyst här på bloggen på sistone? Det beror på att min tillvaro har kretsat runt en annan aspekt av mitt liv och och att bloggen har fått stå tillbaka, i brist på tid och ork och engagemang medan jag kämpat med att få livet att fungera som det skall och så som jag vill att det skall fungera.

Det började i alla fall rätt oskyldigt, i mitten av november, med att en gammal lagning poppade ur en tand. Jag gjorde inte ens någonting krävande den gången, inget hårt knäckebröd eller tunnbröd eller någonting sånt. Jag åt en alldeles normal frukost, med en råglimpeskiva med en skiva seranoskinka, när jag plötsligt hade någonting hårt i munnen.

Låt vara, jag var inne på ett litet segare parti av seranoskinkan där det krävdes litet mer tuggande och bisslande än vanligt men det fanns inga hårda korn i brödet eller någonting sådant. Och hur som helst det borde inte ha gjort någon så omfattande skada, skulle man kunna tycka.

Hela sidan av tanden var öppen, det kunde jag känna med tungan, men utöver litet ilande i tanden så gjorde det inte särskilt ont. Så jag inväntade en sedan länge bokad tandläkartid ett par dagar senare, en tandläkartid som egentligen skulle ha handlat om en annan tand.


Nästa kapitel i berättelsen om tanduslingen går ut på att tandläkaren bekräftade mina misstankar om att det inte var särskilt troligt att en ny lagning skulle få ordentligt fäste med tanke på den utpoppade lagningens storlek och omfattningen på skadan. Tanden skulle behövas dra ut.

Kostsamt och smärtsamt, för såväl mig som plånboken.

Jag såg för mig hur även 2019 års bokbudget blev torpederad av tandläkarräkningar.

Det fanns dock olika nivåer på smärtan (för plånbokens del, i alla fall). Steg ett var om tanden snällt behagade poppa ut med hjälp av vickande och dragande. Det hade varit hanterbart. För min plånbok, alltså. Själ hade jag vackert fått härda ut.

Tror ni tanduslingen var samarbetsvillig?

Hell, no!


Det slutade med att tanden sprack och att tandläkaren fick ut kronan, medan rötterna satt där de satt. Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Uppåt.

För steg två innebar att tandläkaren måste dela rötterna och försöka dra ut dem en åt gången, separat. Tyvärr hade krona och rötter separerat så djupt ned att hon inte fick ordentligt grepp med tanke på hur förbålt hårt de satt.

Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Återigen uppåt. Steg tre innebar att tandläkaren skulle behöva öppna en del av käkbenet, under sterila former, för att få bättre utrymme för att kunna lossa dem. En tid bokades in till den tjugoåttonde november och under mellantiden såg jag till att ordna med finansieringen.

Men den här tanduslingen är som en följetong, med sina dramatiska höjdpunkter. Är ni redo för nästa?

Redo eller ej, här kommer det:

Jag fick bedövning nog för att sänka en elefant. Tandläkaren kämpade hårt med rötterna, eller snarare den ena roten, men rötterna visade sig vara långt mer fästa vid mig än vad jag  var vid dem. Jag var vid det här laget mest benägen att vinka farväl åt dem. Men de visade sig lida av svårartad separationsångest och klamrade sig fast för allt vad de var värda.

Efter drygt en och en halv timmes hårt gruvarbete så hade tandläkaren bara fått ut ett par bitar av den ena roten. Resten satt som hälleberget. Vid det laget var det bara att inse att här krävdes det mer än en vanlig tandläkare kunde åstadkomma.

Fortsättning följer. Typ.


Jag är nu hopsydd i käken, med ca en och halv motspänstig tandrot i behåll. Jag har ont, jag är rejält svullen (jag ser nästan ut som dement hamster, som bara har fyllt den ena kindpåsen). Jag har blödande skavsår i mungipan och på underläppen (de går upp när jag rör läpparna - försök själva äta eller dricka någonting utan att röra på läpparna, det går inte) och ca 37,7 i temp.

Jag har också, när alvedonen börjar mista sin verkan men innan jag kan ta nästa dos, ett fokusspann på ca 10 – 15 minuter åt gången innan jag börjar driva omkring i lägenheten som en osalig ande.

Så jag har, kanske föga förvånande, sjukanmält mig i dag.

Hoppas att ni har det bättre.


Ja, nu vet ni varför det har varit rätt så tyst här på bloggen på sista tiden. Fokus har funnits någon annanstans, där det bättre behövdes, och det lilla som blev över räckte som inte till att formulera tankarna till några vettiga blogginlägg.

Den här klassiska bilden får illustrera hur jag känner mig.

En tand fattigare...

...och bokbudgeten, som återhämtat sig efter mellanhavandet med Skatteverket (med påföljande Viktoriansk Korsettbudget) ligger än en gång i spillror omkring mig.


Varför?

Det som inte fick hända, hände i går kväll. Jag tror inte den här bilden behöver förklaras för någon svensk. Det är så jag känner mig.

Sent i går kväll bet jag sönder en tand. På nattmackan. Det kommer att dröja länge innan jag är sugen på att äta hårt tunnbröd igen.

Efter det följde en vaknatt och i morse blev det ett akut tandläkarbesök. Ett försök att rotfylla tanden misslyckades, eftersom tandläkaren inte lyckades rensa upp en av rötterna, och fick följas upp med en utdragning.

Med en saftig räkning - de är dyra i drift, bissingarna - och en smärtsam eftermiddag som följd.



Smärtan är en sak - men bokbudgeten!

Bokbudgeten...

I stort behov av sympati.

.

Stenkulor, hockeypuckar och andra julkakor

I mitt barndomshem bakades det varje år vid juletid kakor – som i de flesta andra hem vid den tiden på året. Varje år var det klassiker som schackrutor och brysselkex, drömmar och pepparkakor. Och så de Komplicerade Favoriterna som var avlånga mördegsplattor som mättes ut med linjal och sporrades ut med en lustig sporre innan man spritsade en sträng mandelmassekräm i dekorativa serpentiner över plattan innan kakorna åkte in i ugnen.

Jag sade väl att de var komplicerade? Det bakades ingenting annat den dagen de bakades. Mamma ansåg att de var ett dagsverke i sig, så komplicerade som de var och så många steg som ingick. De bakades därför endast till jul – och möjligen till jämna födelsedagar, som femtio- och sextioårsdagar.

Varje år brukade mamma också pröva någonting nytt, någonting hon hittat i veckotidningar eller receptsamlingar. Det var alltid lika spännande, för vi visste aldrig hur det skulle bli. Ibland slog det väl ut och kakorna blev kära favoriter som återkom år efter år. Som de skurna pepparkakorna med mandel eller Gassners kakor, som var runda mördegskakor som toppades med kokossmet och en klick sylt.

Ibland blev det äventyrligt, som när vi gjorde plättbakelser som gräddades i plättlaggen och sedan skulle böjas till rätt form. Vi hade ingenting lämpligt att böja dem över, inte hela laggen på en gång. Tills vi kom på att om vi klädde in röret till dammsugaren med smörpapper och lade det mellan ryggarna på två stolar, då hade vi plötsligt tillräckligt kapacitet. Säga vad man ville, men inte led vi brist på kreativ fantasi. Samma teknik användes för övrigt många år senare, när vi införskaffat ett gorånsjärn.

Äventyrligt blev det eftersom det här var under åren vi hade en glad och livlig – och matglad – labrador med gott luktsinne i huset. Rätt som det var bröt hon igenom barrikaden vi satt upp mot matrummet och ville nosa litet närmare på de ljuvliga dofterna som spred sig från köket.  När hon stötte emot en av stolarna som höll röret uppe rullade det runt och tippade en hel lagg kakor som nästan svalnat och stelnat i golvet.

Nellie var extatisk när hon mumsade kaksmulor över hela köksgolvet, mamma var så arg att hon närmast tuggade fradga och morrade. Nellie var i onåd. Och jag också – ”ta reda på DIN hund”. För då var Nellie plötsligt bara min hund, annars var hon ofta mammas duktiga flicka.

Ibland blev det mindre lyckat, oftast eftersom någonting inte riktigt stämde i recepten. Som Ökensand, som mamma fastnade för ett år – det där skulle hon göra. Och nog såg kakorna goda ut på bilden och i receptet stod det att de porösa kakorna formligen smälte i munnen. Jag vet fortfarande inte hur Ökensandskakor smakar för vad som kom ut ur ugnen var snarast Stenkulor. Ingen som var rädd om bissingarna skulle frivilligt sätta tänderna i dem.

Något år senare fastnade mamma för något slag läckra chokladkakor som enligt beskrivningen skulle vara ett mellanting mellan drömmar och muffins men inte heller det receptet visade sig hålla måttet. Vad som kom ut ur ugnen den gången var runda, mörka, stenhårda kakor av samma storlek – och samma densitet – som hockeypuckar.

Ingenting för bissingarna, de heller. Pappas förslag att vi skulle donera dem till traktens knattelag som hockeypuckar föll inte i god jord. Jag vill minnas att domherrarna fick dem. Och det kunde de ju vara värda.

"En tandlös historia"

Jag har årens lopp genomopererat bort tre visdomständer och har två kvar.

"Stopp!" skriker nog nu vän av ordning. "Den ekvationen går inte ihop! Man har fyra visdomständer; tar man bort tre har man en kvar".

I regel brukar vän av ordning ha rätt.
Dock inte i det här fallet. Jag skall då alltid vara värst.

När visdomstand nummer två – eller var det nummer tre – skulle opereras bort kom kirurgen med en ung kille i släptåg. Tandläkarkandidaten. När man spettat loss den aktuella tanden visade det sig att innanför den, långt in i käkbenet – eller tandbenet eller vad katten det heter – låg en liten tandspillra. Embryot till en femte visdomstand.

Det är tydligen rätt ovanligt. "Kan dom verkligen ha fem?"
Det var tandläkarkandidaten som frågade.

Det kunde dom tydligen. Tandläkarkandidaten var lyrisk. Men jag är rädd att jag själv var måttligt road. I mina värsta skräckscenarier såg jag framför mig ytterligare en tand, som vindlat sina rötter långt upp i hjärnan på mig.

Sedan drog hela cirkusen igång.

Jag har ingen aning om hur många instrument och speglar tandläkarkandidaten proppade in i käften på mig, om jag minns rätt så tjatade han sig till en extra röntgenbild på tandeländet. Hade han haft tillgång till en vanlig kamera tror jag nästan han hade försökt stoppa in den i truten på mig.

Killen var färdig att krypa in i käften på mig och ibland har jag undrat om jag – läs min femte visdomstand – blev hans examensarbete?

Slutligen avgjorde kirurgen att tandspillran satt så långt bort från närmaste tand att den var harmlös. Och, antar jag, den var väl också i det närmaste omöjlig att komma åt inifrån. Nej, den fick sitta där den satt.

Fast tandläkarkandidaten såg besviken ut. Han hade nog velat ha den där tanduslingen som souvenir. Eller kanske som bevis.

"Nere för räkning"

Vårens mellanspel med tandproblem påminde mig om en text jag skrev någon gång kring millennieskiftet – under min hemsidesnickrande period. Hands on. FrontPage och FTP och hela den hantverksmässiga balletten. Men nog om detta, jag har beskrivit den tiden utförligt nog i ”Jag lägger ned världen” och ”Ett steg leder till nästa”.

En sektion av min omsorgsfullt hemsnickrade hemsida bestod av egna texter, främst men inte enbart kåserier. En del av dem är faktiskt läsvärda och underhållande än i dag och kommer kanske att dyka upp här igen. Givetvis efter viss bearbetning. Nio terminer vid Skrivarakademins Författarskola har gjort sitt för att höja såväl standarden på mitt språk i skrift som mina egna minimikrav på de texter jag släpper ifrån mig. Eftersom ”Nere för räkning” anknyter till temat i ”Kontemplation över tandfickor I & II” är den först ut.

Först:

Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

Men hon var också den mest tillgivna vovva man kunde tänka sig. Ja, vovva. Jag vet inte varifrån denna feminina form av vovve kom, om det är ett sörmländskt idiom som varken finns i Svenska Akademiens Ordlista eller Svenska Akademiens Ordbok. Men vovva, det var vad mamma kallade Nellie. Såvida hon inte sade hunden. Aldrig vovve. Jag har aldrig hört uttrycket, vare sig förr eller senare, men meningen var klar. Tik.

Jo, tillgiven var hon, våran vovva. Nellie. Hon kom aldrig riktigt över det där att när hon växte upp från valp till unghund, växte hon också ur mammas knä. Hur hon än försökte få plats åkte alltid en del av henne ur knät när hon försökte och slutligen fick hon foga sig att ligga i soffan – eller på balkongbänken – och bara lägga huvudet mot mammas ben.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Nere för räkning"

Mamma brukade ibland, när våra år med hund kom på tal, berätta om den gången Nellie kom insladdande i köket och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När jag närmade mig tjugoårsåldern stod det klart att mina visdomständer inte skulle bete sig som man förväntade sig. De låg nämligen omkull och jag var för trång i käken för att de skulle kunna resa sig och komma upp. Det var väl inte i sig något stort problem. Jag skulle klara mig utmärkt utan dem. Vad värre var, var att tre av visdomständerna skavde mot rötterna på intilliggande tänder. Något som i längden kunde leda till skador på dessa tänder. Till slut beslutades att visdomständerna skulle opereras ut. 

Jag fick en remiss till käkkirurgin på Sabbatsberg. För det räckte inte med en vanlig tandläkare, inte när man måste öppna käkbenet – eller vad det nu är för ben tanduslingar ligger inbäddad i. Jag trodde jag var förberedd på att det skulle göra ont. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag nästan skulle åka i golvet när kirurgen/tandläkaren bände loss tanden med något som kändes som en kofot. Modell mindre, visserligen. Men ändå.

Men tillslut var det över. Jag betalade en blodig räkning, raglade ut genom sjukhusentrén och tog en taxi hem. Och svimmade för andra gången i mitt liv. Jag var borta i flera kilometer och åtskilliga minuter. Utan att taxichauffören märkte det. Innerstadstrafiken var redan då såväl tät som livlig och jag hade haft ansiktet vänt mot fönstret på passagerarsidan. Vid de följande operationerna eskorterades jag av mamma.

Men var kommer hunden in i bilden, undrar kanske den otålige nu?

Hav tålamod, förklaringen kommer snart.

Efter varje operation hade jag fått hålet efter tanden hopsytt. Jag kunde inte äta någonting annat än nyponsoppa med uppblötta Bragokex. Mjölkprodukter, som filmjölk, gjorde tråden slemmig och äcklig. När jag svalde var jag tvungen att hålla handen om kinden och en kvart efter varje måltid – eller varje gång jag druckit någonting – stod jag på huvudet i närmaste fåtölj och ylade. Så ont gjorde det. Och råkade jag stöta till käken, ja, då såg jag universums alla stjärnor dansa cancan.

En dag när jag kom hem och steg in i kapprummet kom Nellie skumpande för att välkomna mig. Det spelade helt enkelt ingen roll om man varit bort tio minuter eller tio timmar, man välkomnades lika varmt och översvallande i båda fallen. Nellie formligen kastade sig i famnen på hemkommande familjemedlemmar.

Jag var rädd om käken. Så jag böjde mig ned för att hindra att Nellie hoppade upp mot mig. Jag var bara bråkdelen av en sekund för sent ute. Hon var redan på väg upp.

Hennes hjässa träffade undersidan av min käke. Rakt under hålrummet efter den senaste bortopererade tanden. Jag hann aldrig se universums alla stjärnor. Jag stöp i golvet.

Mamma brukade berätta hur Nellie kom insladdande i köket, med sin mest skyldiga min, och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När mamma kom ut i kapprummet höll jag som bäst på att försöka kava mig upp från golvet. Men talbar, det var jag inte den närmaste kvarten.

Kontemplation över tandfickor - II

När en avgrund öppnar sig…

Jag är en tand fattigare. Det vet ni som läst föregående inlägg, ”Kontemplation över tandfickor”. Vad som särskilt förvånat mig är hur fort det utvecklat sig. Förra året fanns det ingenting som tydde på det här. Det kom som en överraskning, när jag för någon vecka sedan besökte tandhygienisten och hon hittade ett ställe som fick mig att låta ”Aow! Aow! Aow!”

Det är inte så lätt att artikulera ”Aj!” när man har en spegel, en tandhygienists fingrar och ett sylvasst redskap i munnen. Nästa obehagliga överraskning kom när hon pejlade djupet. Det inte var en vanlig, tämligen harmlös tandficka. Det var en avgrund.

Det blev en röntgenbild. Som avslöjade exakt vad hon – och vid det laget även jag – befarat. Tandfickan gick hela vägen kring tanden och var infekterad. Konsultation med tandläkaren följde, varefter första möjliga tid bokades. 

När en avgrund öppnar sig är det bäst att handla raskt. Göra pinan så kort som möjligt. Få det överstökat. Jag är en tand fattigare, jag har ont – inte lika ont som i går, kanske, men ont nog. Men snart är det förhoppningsvis över. 

Var rädda om era tänder. Ignorera inte smärtsignaler - hur svaga de än är - eller tillfälliga ilningar. De kan vara tecken på större problem. Undvik obehagliga och smärtsamma - och kostsamma - överraskningar. 

De är nämligen dyra i drift, bissingarna.

Kontemplation över tandfickor

I dag känner jag för att göra en cover på Lena Philipssons Det gör ont. För det gör verkligen ont. Inte just nu, nu har den förenade kraften hos Alvedon och Ipren trätt i tjänst. Men innan dess – oh, ho!

Tidigare i dag hade jag en träff med tandläkaren. Och en tand mötte sitt öde.

Det är nog bra med djupa fickor när det gäller att ha och spendera pengar. Däremot finns det absolut inga fördelar med djupa tandfickor. Inte när de går hela vägen ned under tanden, så den mer eller mindre balanserar i tomma intet.

Det blev bedövning. Ungefär lagom dos för att sänka en elefant. Jag kände ingenting. Ingenting utöver vickandet på tanden, så hörde jag ett slags kraschande eller bristande ljud och fick en känsla av att nu, nu håller den på att lossna. Tången försvann ur min mun, jag tänkte att tandläkaren skulle skifta grepp för att kunna dra ordentligt och stålsatte mig inför rycket.

Istället fick jag hör att den var ute. Nej, jag hade inte tittat – saker som gör ont har en tendens att göra en aning mindre ont om man inte tittar. Han var tvungen att visa mig den blodiga tanden innan jag var övertygad.

Vid fyratiden började bedövningen klinga av. Det var då - innan kombinationen av Alvedon och Ipren nått full verkan mot värken - lusten att sjunga Lena Philipssons Det gör ont väcktes. Men jag skall bespara såväl er som mig själv det eländet. Jag kan inte hålla ton - och det är min filosofi att man inte skall utsätta människor för onödigt lidande. Jag skulle bara önska att tanduslingen delat min filosofi.

Jo, nog är det bra att ha djupa fickor när det gäller att spendera pengar.
Själv är jag en tand fattigare.