Jag har årens lopp genomopererat bort tre visdomständer och har två kvar.
"Stopp!" skriker nog nu vän av ordning. "Den ekvationen går inte ihop! Man har fyra visdomständer; tar man bort tre har man en kvar".
I regel brukar vän av ordning ha rätt.
Dock inte i det här fallet. Jag skall då alltid vara värst.
När visdomstand nummer två – eller var det nummer tre – skulle opereras bort kom kirurgen med en ung kille i släptåg. Tandläkarkandidaten. När man spettat loss den aktuella tanden visade det sig att innanför den, långt in i käkbenet – eller tandbenet eller vad katten det heter – låg en liten tandspillra. Embryot till en femte visdomstand.
Det är tydligen rätt ovanligt. "Kan dom verkligen ha fem?"
Det var tandläkarkandidaten som frågade.
Det kunde dom tydligen. Tandläkarkandidaten var lyrisk. Men jag är rädd att jag själv var måttligt road. I mina värsta skräckscenarier såg jag framför mig ytterligare en tand, som vindlat sina rötter långt upp i hjärnan på mig.
Sedan drog hela cirkusen igång.
Jag har ingen aning om hur många instrument och speglar tandläkarkandidaten proppade in i käften på mig, om jag minns rätt så tjatade han sig till en extra röntgenbild på tandeländet. Hade han haft tillgång till en vanlig kamera tror jag nästan han hade försökt stoppa in den i truten på mig.
Killen var färdig att krypa in i käften på mig och ibland har jag undrat om jag – läs min femte visdomstand – blev hans examensarbete?
Slutligen avgjorde kirurgen att tandspillran satt så långt bort från närmaste tand att den var harmlös. Och, antar jag, den var väl också i det närmaste omöjlig att komma åt inifrån. Nej, den fick sitta där den satt.
Fast tandläkarkandidaten såg besviken ut. Han hade nog velat ha den där tanduslingen som souvenir. Eller kanske som bevis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar