"Guldlock slår till igen"

Minns ni historien om Guldlock? Den beskäftiga och egenmäktiga lilla blondinen som våldgästade Familjen Björn, satt på deras stolar, åt deras gröt och slutligen sov i deras sängar?

Sista åren jag arbetade inom Telia hade vi problem i kontorslandskapet motsvarande ett av dem familjen Björn drabbades av. Allt som oftast, företrädesvis på mornarna, ekade ett rop genom lokalen. Tonfallet varierade mellan lätt irritation och ursinnet hos en i midvintertid hastig väckt björn. Ordvalet varierade också något. ”Vem fan har sabbat min stol?” ”Och vem har trixat med min stol?”

Kontentan var den från sagan så välkända: "Någon har suttit i min stol!"

Under nattens (eller helgens) lopp hade någon suttit i den personens stol. Hur märker man att någon suttit i ens skrivbordsstol, frågar kanske vän av ordning. Man kunde inte undgå att märka det - stollånarmarodören hade ändrat stolens inställningar. Om man lämnat stolen i låst läge gungade den när man satte sig. Sitsen kunde var höjd eller sänkt mot ens vanliga normalläge eller också sluttade den i en onormal vinkel.

Det var synnerligen irriterande. Alla som suttit i en modern kontorsstol vet att det finns femtioelva inställningar som gör stolen personligt bekväm. En del enkla att reglera, andra mer komplicerade – och inte tusan kommer man ihåg hur de fungerar!

"Någon har suttit i min stol!"

Det spökade, det var vi alla eniga om. Sedan var det någon som erinrade sig barndomens sagor och vips hade vårt spöke fått ett namn.

"Guldlock har slagit till igen!"

Nå, spökade, det gjorde det väl inte. Högeligen misstänkta för dessa infama anslag mot ens personliga bekvämlighet var arbetskamrater som i vanliga fall satt ute hos kunderna och bara kom in till våra lokaler vid enstaka tillfällen. De brukade då låna en dator och passa på att lägga in sin tid i tidsystemet. Det fanns fyra platser avsedda för dem och vi närde en väl litet till mans en ful misstanke om att det någon kväll varit fullsatt vid den fyrklövern. Att en eller annan arbetskamrat tröttnat på att vänta, lånat ens egen dator – och stol.

Att låna datorn var väl en sak. Arbetskamraterna kunde enbart logga in på sin egen användarprofil och kom inte åt ens bibliotek och filer. Men stolen!

Nå, de kunde väl fått låna stolen också.
Om de förbaskade vandalerna bara hade låtit bli att pilla på inställningarna. När Guldlock slagit till kunde man i värsta fall tillbringa timmar med att trixa med inställningarna för att få fason på sin stol. Alltså:

"Någon har suttit i min stol!"

Alternativet, som stundom ekade mellan väggarna var:

"Jäkla Guldlock!"

Själv föll jag en enda gång offer för Guldlocks anslag. En morgon när jag kom till jobbet stod min stol inte att känna igen. Inte en enda inställning stämde. Stolen vippade. Sitsen lutade framåt - tippade framåt också, skulle det visa sig. Armstöden var sänkta och svankstödet – ja, riktigt vad som var felet med svankstödet visste jag inte. Men min bekväma stol var fruktansvärt obekväm och när jag satte mig i den höll jag på att hamna under skrivbordet. Sitsen tippade framåt och jag gled hjälplöst framåt - med benäget och förrädiskt bistånd av strumpbyxor, underkjol och kjol.

"Jäkla Guldlock!"

Och hur var det nu man ställde in det hela?

Den hade några år på nacken, stolen, och jag hade fått proffshjälp att ställa in stolen så den passade mig. Men om man trixade med den spaken, om man skruvade på den knappen, pumpade in litet mera luft i svankstödet och –

Nehej, nej. Så var det inte.
Om man vred på den knappen, drog i den spaken och –

Nytt försök. Om man gjorde så då?

"Jäkla Guldlock!"

Vid det laget började jag få ont i ryggen. Min kära, för min räkning inköpta och av ergonom specialinställda stol var rent fruktansvärt obekväm. Mina åsikter om avdelningens spöke dalade från den ickedrabbades roat överseende till:

"Det är förenat med livsfara att trixa med min stol!"

Nya försök. Lika fruktlösa. Det gjorde ont!

Att en felinställd stol kunde göra så mycket skada. Efter upprepade försök hade jag fått ordning på allt utom svankstödet. Det spelade ingen roll - nu var det svankstödet som skavde värst.

Min stol hade ett inbyggt luftelement i svankstödet som reglerades med en pump som påminde om sådana man kan se på gammeldags parfymflaskor. Sådana man ser i Disneyfilmerna. Under mina försök att rätta till svankstödet hade jag pumpat in på tok för mycket luft. Och hur katten skulle jag få ut den?

Det gjorde ont. Och det blev bara värre. Slutligen kom jag på att det fanns en ventil på pumpen med vilken man kunde släppa ut överflödig luft. Det var bättre. Men vid det här laget hade jag så ont i ryggen att jag helst av allt ville yla. Vid tvåtiden var jag tvungen att åka hem.

Jag försökte sitta i min gungstol därhemma. Det gick inte bra. Jag försökte lägga mig på sängen:

"Aj! Aj! Aj!"

Fast det var inte så välartikulerat. Det var snarare: ”Aow! Aow! Aow!”

Slutligen lade jag mig tvärs över fotändan av sängen, där den var som minst nerlegad. Vid tretiden trodde jag att jag fördärvat ryggen för tid och evighet. Vid fyratiden fruktade jag att ryggen skulle gå av. Vid femtiden började jag hysa en svag misstanke om att jag förmodligen skulle överleva Guldlocks anslag och framemot sexslaget började jag på att känna mig som en människa. Hur som helst:

"Jäkla Guldlock!"

Kära okända före detta arbetskamrat – kära Guldlock.
Jag vet inte vem du är. Vem du var. Och det är någonting du för all framtid skall vara tacksam för. Det räddade förmodligen ditt liv den där eftermiddagen.

Så tänk dig för innan du ”anpassar” någon annans skrivbordsstol efter dina egna önskemål. Du leker med elden, med livet som insatts. Är en stunds bekvämlighet värd den risken?