I mitt barndomshem bakades det varje år vid juletid kakor – som i de flesta andra hem vid den tiden på året. Varje år var det klassiker som schackrutor och brysselkex, drömmar och pepparkakor. Och så de Komplicerade Favoriterna som var avlånga mördegsplattor som mättes ut med linjal och sporrades ut med en lustig sporre innan man spritsade en sträng mandelmassekräm i dekorativa serpentiner över plattan innan kakorna åkte in i ugnen.
Jag sade väl att de var komplicerade? Det bakades ingenting annat den dagen de bakades. Mamma ansåg att de var ett dagsverke i sig, så komplicerade som de var och så många steg som ingick. De bakades därför endast till jul – och möjligen till jämna födelsedagar, som femtio- och sextioårsdagar.
Varje år brukade mamma också pröva någonting nytt, någonting hon hittat i veckotidningar eller receptsamlingar. Det var alltid lika spännande, för vi visste aldrig hur det skulle bli. Ibland slog det väl ut och kakorna blev kära favoriter som återkom år efter år. Som de skurna pepparkakorna med mandel eller Gassners kakor, som var runda mördegskakor som toppades med kokossmet och en klick sylt.
Ibland blev det äventyrligt, som när vi gjorde plättbakelser som gräddades i plättlaggen och sedan skulle böjas till rätt form. Vi hade ingenting lämpligt att böja dem över, inte hela laggen på en gång. Tills vi kom på att om vi klädde in röret till dammsugaren med smörpapper och lade det mellan ryggarna på två stolar, då hade vi plötsligt tillräckligt kapacitet. Säga vad man ville, men inte led vi brist på kreativ fantasi. Samma teknik användes för övrigt många år senare, när vi införskaffat ett gorånsjärn.
Äventyrligt blev det eftersom det här var under åren vi hade en glad och livlig – och matglad – labrador med gott luktsinne i huset. Rätt som det var bröt hon igenom barrikaden vi satt upp mot matrummet och ville nosa litet närmare på de ljuvliga dofterna som spred sig från köket. När hon stötte emot en av stolarna som höll röret uppe rullade det runt och tippade en hel lagg kakor som nästan svalnat och stelnat i golvet.
Nellie var extatisk när hon mumsade kaksmulor över hela köksgolvet, mamma var så arg att hon närmast tuggade fradga och morrade. Nellie var i onåd. Och jag också – ”ta reda på DIN hund”. För då var Nellie plötsligt bara min hund, annars var hon ofta mammas duktiga flicka.
Ibland blev det mindre lyckat, oftast eftersom någonting inte riktigt stämde i recepten. Som Ökensand, som mamma fastnade för ett år – det där skulle hon göra. Och nog såg kakorna goda ut på bilden och i receptet stod det att de porösa kakorna formligen smälte i munnen. Jag vet fortfarande inte hur Ökensandskakor smakar för vad som kom ut ur ugnen var snarast Stenkulor. Ingen som var rädd om bissingarna skulle frivilligt sätta tänderna i dem.
Något år senare fastnade mamma för något slag läckra chokladkakor som enligt beskrivningen skulle vara ett mellanting mellan drömmar och muffins men inte heller det receptet visade sig hålla måttet. Vad som kom ut ur ugnen den gången var runda, mörka, stenhårda kakor av samma storlek – och samma densitet – som hockeypuckar.
Ingenting för bissingarna, de heller. Pappas förslag att vi skulle donera dem till traktens knattelag som hockeypuckar föll inte i god jord. Jag vill minnas att domherrarna fick dem. Och det kunde de ju vara värda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar