En pälsmössa till pappa

Pappa var ingen storspelare men det blev den sedvanliga tipskupongen och sedermera lottokupongen, och några gånger om året åkte han och några arbetskamrater till Solvalla. De spelade aldrig om några större summor, åtminstone inte pappa, och det var mest för att göra någonting trevligt grabbigt tillsammans. Men en dag sprang kusarna hans väg.

Nej, någon storvinst – det blev det inte. Han hade inte satsat några större summor till att börja med. Men för en gångs skull hade han litet pengar han kunde göra precis vad han ville med. Och han visste vad han ville.

Han var nämligen som jag, pappa. Han frös om öronen.
Och nu skulle han råda bot på det. Han skulle köpa sig en pälsmössa.

Vi åkte till Domus i Farsta, mamma, pappa och jag och traskade in på herravdelningen. Det fanns rader av pälsmössor. Olika modeller, olika skinn – ljusa eller mörka, långhåriga och fluffiga eller korthåriga och sidenskimrande - det var bara att välja och vraka. Pappa skulle äntligen få sin pälsmössa, få någonting som kunde värma hans frusna öron när vinterkylan kom.

Det var bara ett problem.

Pappa brukade beskriva sig själv som ”långa ben, kort överkropp och litet huvud”. Det var det senare som var problemet. Den ena mössan efter den andra åkte ned över ögonbrynen på honom. Hotade att när som helst glida ned helt över ögonen och förblinda honom fullständigt. Expediterna hämtade de minsta modeller de hade. Det hjälpte inte. Pälsmössorna landade fortfarande på pappas ögonbryn.

Slutligen föreslog en av expediterna att pappa kanske skulle försöka på barnavdelningen. Kanske skulle en mössa i pojkstorlek passa.

Det var nu inte riktigt vad pappa tänkt sig, men någon annan lösning verkade inte finnas. Har man litet huvud så har man. Och har man tunt och fint hår blir inte saken bättre. Nej, han var inte tunnhårig, pappa. Långt upp i åren – tills cancerbehandlingarna skadade det – hade han sitt vackra, blonda hår i behåll även om det började skifta i silver. Det kunde till och med se tjockt och rikt ut, däremot var hårstråna tunna och mjuka.

Vi traskade vidare. Till barnavdelningen. Och nog fanns det pälsmössor med värmande öronlappar där – rader av dem. Så pappa fick slutligen sin pälsmössa – en som inte hotade att när som helst falla ned och förblinda honom – och slapp frysa om öronen, den vintern och många vintrar framöver. Fast han hade nog inte riktigt tänkt sig att den skulle vara av äkta polyester.