Mamma var hemmafru. Bortsett från vissa hemmajobb. Hon hade två dagbarn – ett när jag själv var liten, en liten flicka som förmodligen hade ADHD eller någon annan bokstavskombination. Eller som man sade förr, hon hade kvicksilver i blodet. Flickungen var i alla fall hyperaktiv och klättrade formligen på väggarna.
Mammas andra dagbarn fick hon på äldre dagar, en flicka i huset som frågat om hon inte kunde få gå till ”Nellies mamma” på mornar och eftermiddagar när hennes tidigare dagmamma inte längre tog emot lågstadiebarn före och efter skolan. Hon hade bott i samma port och mer eller mindre vuxit upp med Nellie som en av sina bästa vänner innan hennes föräldrar köpte hus på andra sidan järnvägen. Under ett par år gick hon till oss när föräldrarna åkte hemifrån och tillbringade någon timme där innan hon fortsatte till skolan. Till mammas och Nellies och hennes egen förtjusning.
Mamma hade också diverse sy- och stick- och virkuppdrag för grannar och vänner. Under en kort period skrev hon rent dokument åt en gammal kollega som arbetade med olika projekt, då stod det en stor och skrymmande elektrisk skrivmaskin på matbordet.
Men allt var hemarbete och under perioder hade hon ingenting utöver hushållet och syning och stickning till familjen och senare också Nellie att sysselsätta sig med. Det innebar att när pappa och jag – oftast i omvänd ordning – kom hem från jobb respektive skola hade hon, som den sociala och utåtriktade människa hon var, ett uppdämt behov av att prata.
Jag kom i regel hem ungefär en timme eller en halvtimme innan pappa kom hem så jag fick ta första stöten. Problemet var att jag, som vistats i en stökig skolmiljö full av larm och sorl hela dagen, värderade få saker högre än den där timmen när jag i lugn och ro kunde krypa upp i en fåtölj och fly in i en spännande bok. Det var min lästid, efter maten väntade läxorna. Och mamma bara pratade och pratade och pratade – om allt och alla och allt om alla. Ett telefonsamtal med någon av hennes systrar kunde återges i detalj, med alla kusiners senaste förehavanden. Att köttfärsen hade varit slut i butiken men att han i charken malt ny åt henne. Att man hade höjt priset på mjölken. Igen. Att det hade öppnat en ny butik i Centrum, att en annan slagit igen. Att hon mött den eller den grannen när hon var och handlade.
Det blev litet si och så med läsron. Jag ville läsa, skolåren var inte direkt någon trevlig tid för mig och högstadieåren var i särklass värst, jag behövde den där tiden att fly in i böckernas värd. Tid för att varva ned och andas och komma till ro i tankarna. Prata, det kunde vi väl göra vid matbordet, kunde vi inte?
Samtidigt ville jag inte vara otrevlig nog att be mamma vara tyst, jag gillade henne och tyckte om att prata med henne och lyssna på henne. Hon var en av dessa människor som är en naturligt god berättare. Det var ofta mycket underhållande att höra henne lägga ut texten. Det var bara tidpunkten. Så med tiden utvecklade jag en teknik där jag försjönk i min bok och på lämpliga ställen – när tystnad uppstod – levererade ett ”Jaha” eller ett ”Nähä”, ett ”Uhu”, ett ”Ah”, ett ”Hm” eller ett ”Mmm”.
Mamma lät sig invaggas i tron att hon var lyssnad på, jag fick möjlighet att ägna läsningen min uppmärksamhet medan hennes röst sköljde över mig som bakgrundsmusik. Det brukade funka en kvart kanske, tills jag råkade inflika ett ”Jaha” där det borde ha varit ett ”Nähä” – eller vice versa. Då kom det ett indignerat ”har du hört ett ord av vad jag sagt?”
Och det hade jag ju, i ärlighetens namn, egentligen inte gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar