Det började i alla fall rätt oskyldigt, i mitten av november, med att en gammal lagning poppade ur en tand. Jag gjorde inte ens någonting krävande den gången, inget hårt knäckebröd eller tunnbröd eller någonting sånt. Jag åt en alldeles normal frukost, med en råglimpeskiva med en skiva seranoskinka, när jag plötsligt hade någonting hårt i munnen.
Låt vara, jag var inne på ett litet segare parti av seranoskinkan där det krävdes litet mer tuggande och bisslande än vanligt men det fanns inga hårda korn i brödet eller någonting sådant. Och hur som helst det borde inte ha gjort någon så omfattande skada, skulle man kunna tycka.
Hela sidan av tanden var öppen, det kunde jag känna med tungan, men utöver litet ilande i tanden så gjorde det inte särskilt ont. Så jag inväntade en sedan länge bokad tandläkartid ett par dagar senare, en tandläkartid som egentligen skulle ha handlat om en annan tand.
Nästa kapitel i berättelsen om tanduslingen går ut på att tandläkaren bekräftade mina misstankar om att det inte var särskilt troligt att en ny lagning skulle få ordentligt fäste med tanke på den utpoppade lagningens storlek och omfattningen på skadan. Tanden skulle behövas dra ut.
Kostsamt och smärtsamt, för såväl mig som plånboken.
Jag såg för mig hur även 2019 års bokbudget blev torpederad av tandläkarräkningar.
Det fanns dock olika nivåer på smärtan (för plånbokens del, i alla fall). Steg ett var om tanden snällt behagade poppa ut med hjälp av vickande och dragande. Det hade varit hanterbart. För min plånbok, alltså. Själ hade jag vackert fått härda ut.
Tror ni tanduslingen var samarbetsvillig?
Hell, no!
Det slutade med att tanden sprack och att tandläkaren fick ut kronan, medan rötterna satt där de satt. Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Uppåt.
För steg två innebar att tandläkaren måste dela rötterna och försöka dra ut dem en åt gången, separat. Tyvärr hade krona och rötter separerat så djupt ned att hon inte fick ordentligt grepp med tanke på hur förbålt hårt de satt.
Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Återigen uppåt. Steg tre innebar att tandläkaren skulle behöva öppna en del av käkbenet, under sterila former, för att få bättre utrymme för att kunna lossa dem. En tid bokades in till den tjugoåttonde november och under mellantiden såg jag till att ordna med finansieringen.
Men den här tanduslingen är som en följetong, med sina dramatiska höjdpunkter. Är ni redo för nästa?
Redo eller ej, här kommer det:
Jag fick bedövning nog för att sänka en elefant. Tandläkaren kämpade hårt med rötterna, eller snarare den ena roten, men rötterna visade sig vara långt mer fästa vid mig än vad jag var vid dem. Jag var vid det här laget mest benägen att vinka farväl åt dem. Men de visade sig lida av svårartad separationsångest och klamrade sig fast för allt vad de var värda.
Efter drygt en och en halv timmes hårt gruvarbete så hade tandläkaren bara fått ut ett par bitar av den ena roten. Resten satt som hälleberget. Vid det laget var det bara att inse att här krävdes det mer än en vanlig tandläkare kunde åstadkomma.
Fortsättning följer. Typ.
Jag är nu hopsydd i käken, med ca en och halv motspänstig tandrot i behåll. Jag har ont, jag är rejält svullen (jag ser nästan ut som dement hamster, som bara har fyllt den ena kindpåsen). Jag har blödande skavsår i mungipan och på underläppen (de går upp när jag rör läpparna - försök själva äta eller dricka någonting utan att röra på läpparna, det går inte) och ca 37,7 i temp.
Jag har också, när alvedonen börjar mista sin verkan men innan jag kan ta nästa dos, ett fokusspann på ca 10 – 15 minuter åt gången innan jag börjar driva omkring i lägenheten som en osalig ande.
Så jag har, kanske föga förvånande, sjukanmält mig i dag.
Hoppas att ni har det bättre.
Ja, nu vet ni varför det har varit rätt så tyst här på bloggen på sista tiden. Fokus har funnits någon annanstans, där det bättre behövdes, och det lilla som blev över räckte som inte till att formulera tankarna till några vettiga blogginlägg.
Den här klassiska bilden får illustrera hur jag känner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar