Kontemplation över tandfickor

I dag känner jag för att göra en cover på Lena Philipssons Det gör ont. För det gör verkligen ont. Inte just nu, nu har den förenade kraften hos Alvedon och Ipren trätt i tjänst. Men innan dess – oh, ho!

Tidigare i dag hade jag en träff med tandläkaren. Och en tand mötte sitt öde.

Det är nog bra med djupa fickor när det gäller att ha och spendera pengar. Däremot finns det absolut inga fördelar med djupa tandfickor. Inte när de går hela vägen ned under tanden, så den mer eller mindre balanserar i tomma intet.

Det blev bedövning. Ungefär lagom dos för att sänka en elefant. Jag kände ingenting. Ingenting utöver vickandet på tanden, så hörde jag ett slags kraschande eller bristande ljud och fick en känsla av att nu, nu håller den på att lossna. Tången försvann ur min mun, jag tänkte att tandläkaren skulle skifta grepp för att kunna dra ordentligt och stålsatte mig inför rycket.

Istället fick jag hör att den var ute. Nej, jag hade inte tittat – saker som gör ont har en tendens att göra en aning mindre ont om man inte tittar. Han var tvungen att visa mig den blodiga tanden innan jag var övertygad.

Vid fyratiden började bedövningen klinga av. Det var då - innan kombinationen av Alvedon och Ipren nått full verkan mot värken - lusten att sjunga Lena Philipssons Det gör ont väcktes. Men jag skall bespara såväl er som mig själv det eländet. Jag kan inte hålla ton - och det är min filosofi att man inte skall utsätta människor för onödigt lidande. Jag skulle bara önska att tanduslingen delat min filosofi.

Jo, nog är det bra att ha djupa fickor när det gäller att spendera pengar.
Själv är jag en tand fattigare.