Tänker i bilder, målar med ord

Det fanns bilder fångade i mitt huvud...

I de tidiga tonåren prövade jag att teckna och måla. Det skulle gå strålande, det var jag övertygad om - jag hade bilder i huvudet, bilder som behövde komma ut. Bilder som spände och sprängde och skimrade och vibrerade av kraft och överdådig livsglädje, av livfullhet, dramatik och livskraft.

Men det visade sig snart att penseln och jag inte var de bästa av vänner. Bilderna i huvudet kunde vara hur tydliga och detaljerade som helst, vad som genom arm och hand och pensel kom ut på duk eller papper förblev år efter år – konst- och teckningsklass efter konst- och teckningsklass – var som bäst amatörmässiga skisser och mediokert kludd som inte kom ens ljusår i närheten av mina livfulla visioner.

Förmågan att skriva räckte inte till

Måleri, var uppenbart inte min rätta uttrycksform.

Men bilderna i huvudet bestod. Pockade på uppmärksamhet. På utlopp.

Så om penseln och paletten inte var mitt rätta media, hur skulle jag kunna få bilderna ut ur min hjärna och ned på ett papper?

Jag hade skrivit. Så långt tillbaka som jag kunnat skriva, hade jag också haft ett drivande behov av skriva. Ett behov av att berätta. För bilder var inte det enda jag hade i huvudet – där hade jag också historier. Vilda, överdådiga, dramatiska, romantiska, äventyrliga, fantastiska historier. Historier som jag försökte skriva ned och utforma. Ditintills hade det gått sådär. Historierna i mitt huvud hade vida överstigit min förmåga att skriva.

Skriva för hand?

Eller mitt tålamod.

För en sak är höjd över allt tvivel. Jag är inte – har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli – en författare som skriver för hand.

Jag var inte heller en författare som skrev på maskin. Jag behövde mer flexibilitet, mer förändringsmöjlighet än ett spiralblock eller en skrivmaskins färgband beviljade mig. Jag är det slags författare som behöver kunna vända och vrida på texten, testa olika ord och formuleringar mot varandra, gå i närkamp med språk och intrig och mina personers personliga särdrag. Jag behövde vända och vrida på kalejdoskopet till dess varje ord och varje mening föll på plats.

Jag behövde en dator.

Och det här var sent sjuttiotal och tidigt åttiotal – så en dator med avancerad och smidig textbehandlingsförmåga kunde en privatperson bara titta i månen efter.

Frustrerad författare

Så under decennium efter decennium låg såväl mitt skrivande som mitt målande i träda. Jag älskade det – nå, jag älskade att skriva i alla fall. Men det gjorde mig så frustrerad att jag höll på att krevera över att inte kunna handskas med texten på det sätt jag skulle behöva för att må riktigt, riktigt bra av mitt skrivande.

På jobbet gick det bättre. Där löpte skrivande som en röd tråd genom mitt jobb på Televerket och senare på Telia, först på ordbehandlare och texthanteringssystem i stordatormiljö. Och jag var bra på det så jag fick fler och fler sådana uppdrag och levererade texter som motsvarade förväntningarna - eller överträffade dem. Och jag hade roligt. Så, i slutet av nittiotalet, kom projektet med hemdator åt folket. Hem-/hyrdator via jobbet.

Dold i underströmmarna fanns en oväntad styrka...

Jag hyrde en sådan pjäs genom Telia. Och när jag väl hade tillgång till tangentbord, bildskärm, hårddisk, arbetsminne och skrivare hemma i mitt eget vardagsrum var det som om dammluckorna slagits upp på vid gavel. Texterna forsade ur mig. De växte i omfång och struktur, i lager på lager, i infallsvinklar och berättarperspektiv, i oväntade kast intrigen. Och någonting nytt hade tillkommit.

Ja, helt nytt var det inte. Det hade förmodligen alltid funnits där, dolt i bakgrunden och underströmmarna. Men nu, när jag hade möjlighet att skriva just som jag ville – som jag alltid hungrat efter att få skriva –  blev jag för första gången medveten om det. När jag äntligen kunde vända och vrida på texten som jag ville, hur många gånger jag ville, när jag kunde fila och slipa på den till dess att prosan skimrade och svävade upptäckte jag att jag kanaliserade bilderna jag hade i huvudet och lät mina vilda historier flöda genom dem.

...när ord och bilder förenades och fick flöda fritt

Det var en helt ny dimension.
Det var berusande.

Jag tänkte i bilder.
Och målade med ord.