Dö inte i december

Aina Nielsen, levande i minne

Jag skriver egentligen inte dikter, det är inte mitt uttryckssätt, för mig kommer prosan naturligare. Men ibland vill orden annorlunda. De hoppar på en, biter en och kräver - kräver - att få bli skrivna.

Den här dikten skrev jag julhelgen 2004, när min mamma låg svårt sjuk på Huddinge sjukhus.

Aina har aldrig läst den här dikten. Jag har aldrig läst den för henne. Jag har aldrig visat den för någon, läst den för någon, delat den med någon. Den var för mig - och bara för mig.

Den var en besvärjelse om liv.

Och kanske fungerade den. Jag fick nästan fem år till med mamma innan hon gick bort sensommaren 2009.

Och kanske är det dags att dela den med världen. Med släkten. Med de som någon gång i livet hade förmånen att känna Aina Nielsen, en kvinna som trots att livet kanske inte alla gånger var så lätt var sällsynt levande.



Dö inte i december

Dö inte i december,
det är ingen bra idé
lev,
lev ännu en tid.

Skräm mig inte så
du är mina rötter
mitt ankare i stormen
min mor.

Var snäll och dö inte till jul,
det är väl ingen julklapp att ge mig?
Lev åtminstone tills helgen är över.

En grav räcker
det är bar himmel över mig efter pappa
halva taket är borta,
låt mig behålla resten.

Lev till efter nyår.
Lev ännu ett år,
lev ännu hellre två.