Skrivarkursers förlösande kraft

Jag tillbringade några härliga, inspirerande och lärorika sommarveckor i början av seklet - somrarna 2002, 2003 och 2004 - på sommarkurser på Åsa Folkhögskola. De hade en tradition som kallades Skrivarveckan, där människor med drömmar och behov och vilja att skriva samlades under en sommarvecka i slutet av juli - början på augusti i hjärtat natursköna Sörmland för att skriva.

Ett av de charmiga gamla husen

Det var en arbetskamrat från Telia - Jenny, en kvinna som likhet med mig hade hamnat i varselgruppen under IT-krisen i början av seklet - som rekommenderade mig att gå en sommarkurs på folkhögskola för att få någonting annat än den stundande arbetslösheten att tänka på. Hon hade varit på flera olika kurser själv - hade bland annat lärt sig spela bongotrummor - och menade att det var som en bekväm semester i härliga, natursköna omgivningar där man dessutom lärde sig någonting.

 "Du tyckte ju om att skriva" sade hon, så varför inte gå en skrivarkurs?

Den lummiga parken med härligt knotiga äppelträd

Och varför inte? Jag följde Jennys råd och letade igenom en sajt som listade folkhögskolor och fastnade för Åsa Folkhögskola i Sköldinge, inte enbart för det där med Skrivarveckan utan också för att det var lätt att ta sig dit för den som inte har bil. Det gick bussar från Flen och Katrineholm.

Och Flen var på många sätt släktens huvudsäte, så jag hade möjlighet att hälsa på släktingar på vägen ned och en kusin körde mig ut till Åsa.i sin nyanskaffade lilla amerikanska veteranlastbil - som den gången var ganska oälskad och medfaren men som nu, efter många års omvårdnad och ompyssling blivit riktigt läcker.

De bekväma studenthusen

En sommarkurs på folkhögskola var just som Jenny sagt - en skön semester i natursköna omgivningar, god mat och därtill en kurs i någonting man var intresserad av. Brann för.

Min första sommar på Åsa var omvälvande. Omtumlande. Överväldigande.

Det var som om dammluckorna brustit i vårfloden. Texter jag aldrig ens anat att jag haft inom mig kom bara forsande och krävde att få bli skrivna. Texter jag inte visste varifrån de kommit. Mina fingrar snubblade fram över tangentbordet, en vilja som inte var min rådde över ord och meningar.

Det var Frigörande. Förlösande.

Jag åkte hem i övertygelsen att när jag väl kom hem skulle jag skriva så tangentbordet glödde.

Det var bara det att jag åkte hem på sommarens varmaste dag. På ett överfullt, stekhett tåg. Och när jag väl satt på pendeln hem från Centralen stannade vi strax efter Årstabron, i gassande solsken - och givetvis på ett ställe där spåren lutade sidledes. Av outgrundlig anledning stannar alltid - eller åtminstone nästan alltid - tåg där spåren lutar så man sitter och balanserar på sniskan.

Och där satt vi, medan vi ugnsbakades av solen. Medan hjärnan tycktes ångkokas inom skallbenet och all energi, all kreativitet och till och med tankeförmågan förångades.

Orden, var just utom räckhåll

Så småningom kom jag hem. Men ivern att skriva var som borta. Det var som om jag pressat citronen till sista droppen under kursen och nu fanns det ingenting kvar. Inga ord, ingen kreativitet, ingen skrivarglädje. Ingenting. Det var som om jag använt alla ord jag burit inom mig, som orden nu tumlade omkring i ett teflonbelagt kärl, utan att få fäste någonstans - just utom räckhåll för mig. Jag stirrade på datorn, som om jag undrade vad jag skulle med den till. Det gick inte att skriva.

Det gick inte att skriva på över en månad. Sedan återvände orden så sakteliga, som om de vetat att jag behövt denna tid för att läka och återhämta mig.

Efter min andra sommar på Åsa hade jag fått blodad tand. Jag visste jag att jag behövde mer än en enda, inspirerande sommarvecka. Och den insikten ledde mig till Folkuniversitetet i Stockholm, till Skrivarakademin och Erik Grundström.

Folkuniversitetet, Kungstensgatan, sett från Spökparken

Det sista var ett lyckokast utan motstycke. Erik Grundström, som är en välkänd författare med en koncis och sparsmakad berättarstil, var då ledare för Skrivarakademin och han måste vara en av Sveriges i särklass främsta lärare för aspirerande författare. Han vinnlägger sig om att hjälpa oss ta fram textens styrkor och se och korrigera dess svagheter. Och att finna våra individuella, specifika röster - hur diametralt de än skiljde sig från hans egen.

Det blev många, lärorika, inspirerande terminer vid Författarskolan även om de texter jag går holmgång med i dag inte är det fantasyepos jag kämpade med under den tiden. De är snarare Romance. Eller åtminstone kärleksromaner i historisk miljö. Plural, två stycken parallellt.

Vad jag nu har siktet inställt på, är att en dag gå Simona Ahrnstedts Romance-kurs på Medborgarskolan. Det vore kul. Simona Ahrnstedt är känd som Sveriges Romancedrottning och har skrivit en romantisk historisk trilogi som inleds med den oförglömliga Överenskommelser och jobbar nu på en serie samtida (contemporary) romance.

CV-coachen, takterrassen, Bryggargatan

Fast då måste jag vara en aning otrogen. Efter alla dessa år på Folkuniversitetet - när jag till och med praktiserat där själv (som CV-coach!) - där kunskap och glädje tycks ha blandats i murbruk och målarfärg, är jag nog i själ och hjärta en Folkuniversitetstjej.

Men vad gör man inte för litet Romance mitt i vardagen?