När tekniken inte är på ens sida

Efter mer än en vecka med sällsynt segt internet känns det nu som om någonting möjligen kan ha lossnat. Men den gångna veckan, och litet mer därtill, har det varit så trögt att det upprepade gånger sänkt webbläsaren genom för långa svarstider, framförallt när jag öppnat Twitter, Men också när jag öppnade min mail, eftersom vissa av annonserna var för grafiskt tunga för datorn att acceptera när svarstiderna blev fördröjda.

Gammal dator, som lever på övertid. Längtar efter den dag när jag får råd att investera i en ny, för finns det någonting härligare än en dator som viftar på svansen när man kastar sig ut på internet?


Just nu påminner min dessvärre mer om en hund som inte vill gå ut i regnvädret utan tittar ut genom dörrspringan och sedan upp på en och ser ut att säga: "Måste jag verkligen?"

Det är en blick jag brukade se kanske några gånger om året medan vi hade Nellie. Och jag kan tala om att det skall mycket till för att en labrador - riktiga blötdjur! - skall anlägga den minen.

Nu känns det som om datorn ger mig den minen.


Det har tyvärr lett till att jag under denna period inte kunnat vara så mycket som jag kanske hade velat på Twitter. Eller använda mailen annat än i undantagsfall.

Oh, trisslott med högvinst!

Komsi! Komsi! Komsi!

Ett Romanceportalsprojekt

Arbetar sedan ett par dagar intensivt med en extension av Romanceportalen. Det är inte helt klart. Än. Det har varit ansträngande, men jag har haft väldigt kul. Möjligen borde jag kanske ha valt ett annat veckoslut, internet har varit extremt segt eftersom det är extra informationstyngt efter presidentinstallationen och all medial uppståndelse i samband med det och har ett generellt genomflöde motsvarande trögflytande sirap.

Men nog om det. Även om det här projektet ännu inte är klart har Romanceportalen nu ett eget konto på Twitter.

Utöver mitt personliga twitterkonto, alltså, som visserligen är flitigt i bruk men där romance samsas om utrymmet med skrivande och kultur och händelser och intressen ur livet i stort. Det här twitterkontot är tänkt att bli mer renodlat romancefokuserat.

Det här är mitt bidrag för att försöka göra Romancesverige till ett bättre ställe för alla romanceentusiaster. För att generera litet positiv energi, vilket kändes som om det behövdes en hel del av just nu.


Så om ni brukar hänga på Twitter och gillar romance - och vill se mycket mer av det på sociala medier - så följ gärna Romanceportalen på Twitter.

Om bloggen varit tyst ett tag...

beror det på tekniskt avbrott. Bokstavligen.

Under större delen av såväl tisdagen som onsdagen var jag utan bredband. På tv sändes alla sjuhundrafemtioelva episoderna av Myrornas krig (a k a Snöstorm). På samtliga kanaler. Eftersom det på bredbandsmodemet fanns två viktiga lampor som vägrade att tändas berodde det inte på att min ålderstigna tv bestämt sig för att lägga bildskärmen i vädret. Det var internetuppkopplingen som var ickeexisterande.

Nu skall man inte sprida förtal men som ett par av kvarteren närmast mitt är byggarbetsplatser håller jag någon grävmaskinist skäligen misstänkt för att ha grävt någonstans där han (eller för den delen hon) inte borde grävt.

Katten så handikappad man blir när internet inte fungerar!

Denna dagen, 2001

För femton år sedan satt jag i Telias kontorslandskap med radion på medan jag jobbade, jag tror det var så vi först fick höra om attackerna mot World Trade Center i New York. Så snart det kom ny information från New York eller Washington vred jag upp volymen på radion och kollegorna flockades runt mitt skrivbord.


Jag kommer inte att gå in på händelserna den gången och försöka analysera dem - så många andra kommer att göra det så mycket bättre. Istället skall jag fokusera på min egen reaktion, som förbryllade mig även om jag var rätt nöjd med det just då.

Det var som om jag splittade. Skiftade i olika lager. Som om jag hade tagit "panikungen" i kragen, slängt in henne i hissen och tryckt ned henne till källarvåningen där hon kunde springa i cirklar och vrida händer bäst hon gitte utan att vara i vägen för någon. Det som var kvar av mig?

Ah, jag minns att jag var kall och klar och logisk på ett sätt jag aldrig upplevt medan jag systematiskt genomsökte internet på jakt efter information. Under ytan kokade och sjöd det kanske, men ytan bestod - och "panikungen" stannade lydigt i källaren. Jag var praktisk, målinriktad och pragmatisk. Informationen jag ville ha tag i fanns på nätet - och den informationen skulle jag ha tag på.


Jag gjorde inte mitt jobb. Det här var inte min arbetsuppgift, ingenting jag var ålagd att göra. Det var en överväldigande, oemotsägbar drift att söka information - mer information än radiosändningarna försåg oss med, verifierad information från olika källor för att få en djupare och vidare förståelse för vad som skedde - och jag skulle ha tag på den.

Det var som ett slags researchbärsärkagång på over drive - och ett överbelastat internet skulle inte inbilla sig att det skulle kunna stå i min väg. Så, jag förmodar att jag bidrog till att sänka internet den där septemberdagen. Mea Culpa.


Jag vet inte riktigt vem den kvinnan var. Jag hade inte mött henne tidigare - även om hon måste ha funnits inom mig hela tiden - och jag kände inte igen henne som mig själv. Hon har ytterst sällan visat sig efter det. Och aldrig i denna skala.

Utom möjligen, stundtals, i CV-coachandet. Och i skrivandet.
Och när jag var tvungen att arrangera mammas begravning.


Och jäklar vilken researcher hon var!
Jag var.


Det var en märklig upplevelse, detta att se en sida av mig själv som jag inte kände till. Som jag aldrig anat. Som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Jag var förbryllad, men också exalterad. Jag vet inte om hon var den kvinna jag kunde ha varit. Eller om hon var en reservkraft, ett slags urkraft som bara framträdde i krislägen. Eller möjligen också i utpräglat kreativa situationer, fast då som ett slags skaparkraft.


På kvällen den 11:e september 2001, när jag omsider kommit hem, hämtade jag upp "panikungen" från källaren och återförenades med henne. Då kom känslorna. Och tårarna.

Mitt Pinterest - ett historisk modemecka

Pinterest kallas världens idékatalog och jag dök rakt in i den världen för ett par veckor sedan utan någon klarare idé om vad jag egentligen ville göra där. Jag var mest nyfiken på vad alla uppståndelse gällde och ville testa. Och jösses, Amalia!

Så många möjligheter, så många idéer. Så mycket inspiration.
Man kan lugnt säga att Pinterest är väl värt all uppståndelse.

Det har varit två otroligt roliga, otroligt spännande, otroligt kreativa veckor - är det möjligt? Är det bara ett par veckor? Jag har haft hur kul som helst. Och datorn, som är en slö antikvitet som lätt blir överansträngd, har gått varm.

Och vart tar tiden vägen?


Jag började utan någon plan, utan någon idé om vad jag ville med mitt Pinterest och vad jag ville åstadkomma. Men snart nog, medan jag hittade de mest fantastiska kreationer och nålade upp dem på mina anslagstavlor (som snart nog ynglade av sig explosionsartat när jag började strukturera upp dem) tonade ett huvudtema fram. Historiskt mode.

Jag har skapat ett slags online uppslagsverk med mode och dräkthistoria som huvudsakligen omfattar 1700- och 1800-talet och sekelskiftet - jag går i dagsläget fram t o m 1910-talet - och ett mindre urval äldre dräkter.

Det hela är inte helt genomorganiserat ännu men strukturen börjar falla på plats och det är ingen dålig samling jag fått samman. Det är en hel inspirationsbank, så om ni har intresse för historiskt mode är ni varmt välkomna att titta förbi och utforska samlingarna.

Utöver modetemat finns det också en sektion med fabulösa håruppsättningar, liksom sektioner med antika hatt- och hårnålar och vackra antika smycken. Litet konst, litet ånglok och ångbåtar och -

Fast det är nog bäst att ni tittar förbi och utforskar samlingarna själva!.

Och detta är bara typ två veckors härjande på Pinterest. Hm. Det är nog bäst att ni förbereder er på att återvända ofta. Här är en plattform som passar mig precis, här kommer att hända massor!

Testar Instagram och Pinterest

Nu i veckan, medan jag varit hemma med ett virus (jag, alltså, inte datorn), har jag roat mig med att testa två nya plattformar på sociala media. Instagram och Pinterest.


Instagram  

Vi kan börja med att konstatera att jag lyckades lägga upp en profil på Instagram, sedan floppade det rejält.

Man måste ladda ned en app på sin mobil - på sin smarta mobil - för att kunna lägga upp egna bilder och jag sitter alltjämt med en av Sveriges sista osmarta mobiler, så där föll det. Jag kan följa folk, jag kan titta på andras inlägg o s v. Men det är i princip allt.

Någon större aktivitet på Instagram får vänta till den dag i framtiden då jag har de rätta teknologiska förutsättningarna att vara aktiv.


Pinterest

Då gick det bättre på Pinterest. Jag är i full färd med att nåla upp intressanta fynd ur andras skattlådor på mina anslagstavlor och har hur kul som helst.

Eftersom jag skriver med handlingen förlagd till sekelskiftet är anslagstavlorna för sekelskiftsmode, håruppsättningar, antika smycken och hattnålar välmatade och den för sekelskiftesinspirerade inredningar växer sakta men säkert.

Jag är fortfarande på nybörjarstadiet på Pinterest men besök mig gärna och botanisera bland mina anslagstavlor och pins. Vem vet, kanske hittar ni någonting ni gillar. Kanske blir ni inspirerade att sätta upp egna anslagstavlor och börja nåla upp egna skatter. Det är enkelt, det är kul - och har man en gång börjat, vill man aldrig sluta.

Utblick från sjunde våningen

Ända sedan jag startade den här bloggen våren 2012 har den gått under namnet "Utblick från sjunde våningen". Namnet har varit en ganska bra beskrivning för den här bloggens syfte - den var min utsiktspunkt från vilken jag betraktade världen. Och namnet som sådant har tjänat bloggen väl genom åren.

Men en blogg är dynamisk, den växer och utvecklas åt håll man kanske inte räknat med från början och slutligen måste man ställa sig frågan om bloggen lever upp till sitt namn och om namnet alltjämt återspeglar bloggens innehåll. Och svaret är att bloggen utvecklats så till den grad att bloggen och dess namn inte riktigt drar åt samma håll längre. Speciellt inte som den den dessutom utvecklats till en hemsida som skall uppfylla flera olika intressens skiftande krav. Det är dags för ett namnbyte.

Men varför hade jag från början valt att kalla den den här bloggen "Utblick från sjunde våningen?"

Svaret är ganska enkelt - jag bor på sjunde våningen. Och när jag flyttade in var det en sak jag fäste mig särskilt vid. Eftersom mitt hus ligger i utkanten av bostadsområdet - om än centralt vid pendeltågsstationen, och byggnaderna i industriområdet på andra sidan järnvägen var betydligt lägre - var utsikten från sjunde våningen fri och vidsträckt. Sedd från balkongen, lutad mot balkongräcket, hade jag mer än än 180 grader obrutna horisont.

Jag vande mig fort vid utsikten - när jag flyttade in kunde jag se toppen av Globen - och sörjde varje gång den under åren som gått naggats i kanten av nybyggnation hög nog för att bryta min obrutna horisont.

Under många år kunde jag följa solnedgången under hela dess bana, från vintersolståndet i sydväst till sommarsolståndet i nordväst och tillbaka igen. Det gav en känsla av kontinuitet och harmoni jag saknar i dag, sedan man byggt ett litet högre hus i industriområdet som når just så högt över horisonten att den censurerar ett frustrerande rejält parti av sydvästra horisonten.

Så därför Utblick från sjunde våningen.

Här skulle min horisont alltid vara fri.

Jag får väl erkänna att jag verkligen gillat namnet. Det gav visioner av frihet och vidsträckt sikt och klarhet. Och jag kommer att sakna det, det stickar jag inte under stol med. 

Men bloggen har utvecklats och breddats och fått olika underkategorier som växt tills de dominerar bloggen. Som Romanceportalen - som är på väg att växa till en romancerelaterad blogg i sin egen rätt, med tillhörande sidor som tar upp olika aspekter av romance. Eller skrivsektionen, som också börjat dra iväg på allvar.

Namnet "Utblick från sjunde våningen" har börjat kännas som en något för trång sko som inte passar riktigt längre. Särskilt inte sedan jag fått utöka beskrivningen av bloggen rejält. Eller kanske en högersko på en vänsterfot. Det funkar inte!

Exakt vad jag skall kalla bloggen hädanefter, det är jag inte helt säker på. Inledningsvis får den gå under enbart mitt eget namn men vi står inför en tid av experimenterande. Tills polletten en dag faller ned där den skall vara.

En holmgång med Telia ProSofts intranet

Telia ProSofts – senare Ki Consultings – intranet var behäftat med en rad fel och brister som försvårade navigation och möjligheten att hitta väsentlig information. Det var brutna länkar, trasig bilder, maillänkar som pekade till fel person (någon annan än den vars namn står angivet på sidan).

ett kortlivat företag där jag enligt arbetsgivarintyget jobbade i 17 år

Det var sidor som skulle ha öppnats i ett nytt fönster eller över hela fönstret öppnas inne i ramarna vilket gjorde att texten i själva informationsfönstret blev hopkrympt. Gällde det flera fönster efter varandra var felaktigt upplänkade blev informationssidan till slut ett frimärke i nere i högra av skärmen där informationen var i stort sett oläslig.

Sedan fanns det sidor som skulle ha länkats in just i existerande ramar men öppnades över hela fönstret eller i ett nytt fönster. Totalt utan navigeringsramar.

Vårt intranet bestod av en övergripande del uppbyggd av informationsavdelning och sedan byggde varje avdelning upp sina egna sidor. Vissa avdelningssidor var väldigt proffsiga men andra hade totats samman av någon/några som inte hade en susning.

Det var uppenbart att det behövde göras en uppryckning. Men ingen hade egentligen tid – eller tålamod – att jaga och identifiera fel.

Jag var amatör, jag säger inget annat. Men jag var noggrann, jag kunde Frontpage (som vårt intranet huvudsakligen var uppbyggt i) och dessutom var jag noga med informationen på våra sidor. Så någon kom på att jag skulle vara rätt person att göra felsökningar och antingen dokumentera och korrigera de fel jag hittade (om jag kunde och om jag hade behörighet att göra uppdateringar i den avdelningens sidor) eller dokumentera dem och rapportera till informationsavdelningen.

Och så blev det också jag började navigera mig igenom sidorna på vårt intranet. Jag lokaliserade fel och oklarheter, ändrade det jag kunde, sammanställde ett upplänkat worddokument med de brister jag funnit och åtgärdat och de jag inte hade behörighet till själv som en rapport till informationsavdelningen. Jag skickade in rapporter kanske en gång i månaden – eller när dokumentet blev tillräckligt omfattande.

Jag skrev också, på begäran, en lathund över sådant man som ansvarig för en avdelningswebb skulle tänka på när man skapade och uppdaterade sina intranetsidor för att undvika några av dessa fallgropar. Elementära saker om konsten att länka rätt, att inte flytta eller ta bort bilder man länkat till, vikten av att alltid uppdatera en mailadress genom att först avlänka den och sedan länka den till rätt person.

Och om vikten att uppdatera hela mailadressen – på ömse sidor av @-tecknet – och inte bara på namnsidan. Uppriktigt sagt hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att någon skulle komma på en sådan idé – men människor är människor och man skall aldrig underskatta deras förmåga att komma på galna infall.

Vårt intranet blev betydligt stabilare och säkrare och man hade i allt större utsträckning möjlighet att finna den information man sökte. Och – när man funnit den – också kunna läsa den och navigera sig vidare.

Att det dessutom såg betydligt prydligare ut var knappast någon nackdel.

Arbetet var framgångsrikt men det blev dock aldrig helt genomfört eftersom IT-krisen i början av millenniet kom emellan och Telia – ah, Ki Consulting, vid det laget – och jag gick skilda vägar.

Frustrerad på bemannings- och rekryteringsbranschen

Jag har blivit riktigt frustrerad på bemannings- och rekryteringssajter som konsekvent - och ologiskt - är baserade på yrkesroll istället för kompetens. Vad tusan spelar det egentligen för roll i vilken yrkesroll man inhämtade en specifik kompetens? Som det är nu får man antingen avstå från att registrera en viss kompetens (eftersom man aldrig arbetat i den yrkesroll som kompetensen anses sortera under) eller skarva och påstå att man jobbat i sagda yrkesroll.

Som jag ser det står dagens uppbyggnad av bemannings- och rekryteringsbranschen som ett felinställt filter som står mellan arbetsgivarnas behov av specifik kompetens och de arbetssökandes faktiska (inte yrkesrollsetiketterade) kompetens. Med andra ord fungerar de olyckligtvis som en bromskloss istället för en förmedlare.

Vi har en arbetsmarknad som skriker efter rätt kompetens och arbetssökandes vars kompetens inte kan ta sig igenom filtret eftersom den inte ingår i en av bemannings- och rekryteringsföretagen fördefinierad yrkesrollskarakteristisk.

Branschen skulle behöva tänka om och omstrukturera sina databaser så att arbetssökande fritt kan lägga in sin kompetens under fördefinierade – men inte yrkesrollsbaserade – områden. T ex kontor, data, information, försäljning, logistik, säkerhet, ekonomi, lager, juridik, pedagogik etc. För att alla skall kunna lägga in sin kompetens – all sin kompetens, utan restriktioner – på det att all kompetens som verkligen finns tillgänglig också skall nå arbetsmarknaden.

Nu sjösätter jag min andra blogg!

Jag har en tid haft en idé som jag ville pröva. Eftersom det här med ekologisk hud- och hårvård ligger mig varmt om hjärtat ville jag skapa en blogg där jag kunde dela med mig av mina erfarenheter och skapa intresse kring ekologisk hud- och hårvård.

Konventionella, syntetiska hud- och hårvårdsprodukter innehåller en hel del som varken är nyttigt för oss eller för miljön. Den som vill veta mera kan läsa Katarina Johanssons bok: "Badskumt: gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg".

Nu i helgen var tiden mogen. Jag har arbetat mer eller mindre hela helgen med att snickra ihop en andra blogg i WordPress. Varför jag inte gjorde det enkelt för mig och lade upp en andra blogg här? Jag behövde verkligen lära mig åtminstone grunderna i hur WordPress fungerade och vad kunde vara bättre än att lära genom att göra.

Det tog större delen av lördagen innan jag fått så pass kläm på grunderna att jag kunde komma igång - men nu, nu sjösätter jag min ekologiska hud- och hårvårdsblogg!

Ett steg leder till nästa

Senast jag var aktiv på webben, utöver sociala medier, var det som entusiastisk hemsidesnickrande amatör under åren kring millennieskiftet. Jag skrev för några dagar sedan om mina erfarenheter från den tiden. Det var en närmast magisk tid. Före Twitter, före Facebook, Google+ och LinkedIn och andra strukturerade, välplanerade sociala nätverk. Runt om i världen kastade sig amatörer, som ofta hade med mer entusiasm och skaparglädje än reella kunskaper ut på internet och snickrade ihop sina egna hemsidor.

Jag skrev också att jag lade ned min gamla havererade hemsida. Fast helt skrotad, det blev den inte. Vissa sidor var så bra placerade på Google att de fått ett nytt liv, som vägvisare och trafikdirigenter till bland annat den här bloggen.

Men därmed uppstod också behovet av en ny, ändamålsenlig hemsida. Eller för att säga det rakt ut - ett trevligt, representativt skyltfönster mot världen.

Valet föll på N.nu som erbjuder gratis hemsidor. De har snygga mallar, är enkla att lägga upp och administrera - och vill man ha fler finesser finns det möjlighet att uppgradera. Exakt hur min nya sida kommer att utveckla sig, det återstår att se. Jag har många idéer, det gäller att sortera dem och se vilka som kan samsas och dra åt samma håll.

Skillnaden från förra gången jag gjorde en hemsida är enorm. Det är närmast att jämföra med skillnaderna mellan att renovera ett fallfärdig gammalt hus - ett ständigt arbete med hammare och vattenpass i högsta hugg - och att flytta in i en nyproducerad, toppmodern bostadsrätt. Hur kul det än var att snickra ihop sin egen sida från grunden i FrontPage, och även om jag kan sakna den pionjäranda som rådde på webben runt millennieskiftet så är det bara att erkänna - det här är betydligt enklare och bekvämare.

Det är inte utan att jag fått blodad tand. Det är kul!

Välkomna att besöka mig: 

Elisabet Nielsen, skrivande informatör och CV-coach

Jag lägger ned världen

Det fanns en gång i världen en närmast magisk tid. En tid före Twitter, före Facebook, före Google+ och LinkedIn och andra välstrukturerade, välordnade sociala nätverk. När horder av glada amatörer runt om i världen kastade sig ut på internet och – ofta med mer entusiasm och skaparglädje än reell kunskap – började snickra egna hemsidor och söka kontakt med varandra via länkar och webbringar. Jag var en av dem. Och tiden, tiden var åren kring millennieskiftet.

Det var rena vilda västern där ute på webben den gången. Ett nybyggarland, med en otrolig nybyggaranda, och allt var möjligt. Också för entusiastiska amatörer, som äntligen hittat ett fält där man fick fritt spelrum för sin kreativitet. När vi upptäckte World Wide Web var det som om en fästnings låsta och reglade portar plötsligt slogs upp på vid gavel. Som om en fördämning brast. Befriade från tunga, opåverkbara stordatorsystem kunde vi karva ut vår alldeles egna lilla värld på World Wide Web.  

Här ute skapade jag mig en gång i världen en egen värld. Min hemsida, den Elisabetanska Världen. Det var en värld fylld av galna infall och stora tankar, av humor och allvar och entusiasm över alla möjligheter som plötsligt öppnade sig. Det var en värld inspirerad av experimentlusta och upptäckarglädje, tillägnad det utforskande av webbens möjligheter som många av oss ägnade sig åt under dessa vilda, fria år.

Och varefter min värld växte fick jag också kontakt med en massa trevliga, mysiga människor som snickrade på sina egna små världar. Vissa skapade med stor skicklighet och blick för design små estetiska pärlor på nätet. Andra fick med flödande skrivarglädje utlopp för en förborgad och oförlöst författarådra. Andra åter såg sina hemsidor som ett sätt för att hålla kontakten med sina vänner. Eller byggde upp dem kring ett brinnande intresse. Och ännu en grupp betraktade nog närmast sina hemsidor som en experimentverkstad – rätt vad det var kunde de formligen spränga sina egna hemsidor i luften och monterade om dem under inflygningen till Arlanda. Själv var jag väl närmast ett tvärsnitt av alla dessa aspekter.

Men åren går. Det vilda, otämjda nybyggarlandet erövras. Får sina normer, sin policy och sina vedertagna mål. Vissa sajter kom att bli dominerande, vare sig de var större och etablerade eller stack ut inom ett specialintresse, och trenden gick mot allt mer strömlinjeformade sidor. Det blev som om en hemsida måste ha en tydlig målsättning för att berättiga sin existens.

Att hålla på och peta och snickra bara för att det var roligt, lärorikt och utvecklande?
Ah, det verkade som om det tåget hade gått.

Den ena sidan efter den andra lades ned. Andra stod där, som monument över en svunnen tid, som gamla hus som förfors i brist på underhåll och förnyelse. Den Elisabetanska Världen var inget undantag. Jag hade inte direkt förlorat intresset för min sida, jag hade snarare förlorat kontrollen över den. Dels efter ett datorhaveri, dels rörde Passagens navigationstoppram till navigationen på själva sidan. Och givetvis inträffade båda sakerna samtidigt. Och i ett skede där jag höll på att bygga om sidan för att fungera som det var tänkt inom Passagens navigeringsram.

Det var bara att inse och acceptera fakta. I likhet med så många andra sidor från den perioden hade den Elisabetanska Världen hunnit passera sitt bäst före datum. Jag kunde inte ens påstå att den hade åldrats med värdighet. Och hellre än att låta den stå som ett flagnat men nostalgiskt monument över en svunnen tid valde jag i veckan att lägga ned min värld.


Ruinerna av mitt Akropolis, mitt Colosseum och mitt Pompeji kan beskådas här.