Södertörn i snökanonens sikte

För mig har Södertörn med omkringliggande öar alltid känts som ett Sverige i miniatyr. Här finns blankslipade klippor vid kusterna, här finns sandstränder och strandängar och öppna odlingslandskap. Här finns sjösystem och vattendrag, kärr och våtmarker. Här finns partier av lövskog, vidsträckta partier barrskog och partier av orörd och bevarad urskog. Här finns tätorter med järnvägar och motorvägar, trafikkaruseller och järnvägsstationer. Men intill dessa tätorter finns också små villasamhällen, mer eller mindre traditionella byar och jordbruksbygder med gårdar och kreatur och allt däremellan. Här finns hamnar med internationell sjöfart sida vid sida med idylliskt lantliga semesterparadis, här existerar miljonprogrammets betongmonument sida vid sida med små faluröda stugor i skogsbrynet. Det enda vi inte har, tror jag, är nog fjäll.

Jag är född och uppvuxen på Södertörn och bortsett från en kort sejour i Örebro när jag studerade vid högskolan har jag bott här hela mitt liv så det må ursäktas om jag är lokalpatriot. Det är någonting visst med Södertörn. Vi har storstadens närhet och puls och nöjesliv bara någon halvtimmes resa bort. Ändå har de flesta av oss bara några minuters promenader innan vi är ute i naturen och kan uppleva djurliv, tystnad och frisk luft.

Som det ibland kan bli när snön kommer tidigt

Vi har också såväl inlandsklimat som kustnära klimat. Jag märkte definitivt skillnaden däremellan när jag arbetade som CV-coach i Nynäshamns kommun. Särskilt den där novemberdagen 2007, när en snökanon lamslog södra och mellersta delarna av Södertörn och Nynäshamn förvandlades till ett veritabelt svart hål. Ingenting kom in, ingenting kom ut. Och vi som ville hem, kom ingenstans.

Nynäshamn, en vacker vinterdag

Nere vid Nynäshamns station var det så pass milt att det ymniga snöfallet sjönk samman som en misslyckad sufflé och blev en decimeterdjup, halvsmält snösörja. Vi som väntade på tåget, frustrerade över otillräcklig – och motsägelsefull – information, insåg inte hur mycket värre situationen var längre inåt land där vägar korkades igen av bilar som fastnat i snön eller halkat av vägen och järnvägsspåren blåst igen. Tågen kom inte. Och ersättningsbussarna satt fast någonstans i snökaoset på Nynäsvägen. Och informationen vi fick via högtalarsystemen vid stationen? Ah, det fortsatte att ge oss motsägelsefulla besked i flera timmar innan sanningen så småningom kröp fram.

Det var först framemot niotiden på kvällen, när det första tåget från stan på evigheter lyckades ta sig ned till Nynäshamn och vända, som vi insåg hur mycket snö det egentligen fallit. Segersäng var helt insnöat. Hemfosa var begravt i snö. Och när jag kom hem låg snödrivorna mer än halvmeterdjupa när jag vadade hem från stationen.

Södertörn var sig inte riktigt likt efter snökanonen

Det var inte svårt att inse hur lätt ett modernt samhälle kunde lamslås av snö, när man väl kunde se hur mycket som som kommit ned på en gång. Morgonen därpå, när dagen grydde, såg jag ut genom fönstren över en skimrande vit värld med djupa snödrivor och snötyngda träd och undrade om jag verkligen befann mig några få mil söder om Stockholm. För utsikten från sjunde våningen sade snarare några få mil söder om polcirkeln. Det var bara fjällen vid horisonten som saknades.

Ack, Södertörn, ibland överraskar du oss.