"Är du inte klok, människa?"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen. 

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Är du inte klok, människa?"

Nellie sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick. Såg ut att vilja säga:

"Är Du inte klok, människa?"

Nellie kom till oss vid dryga åtta veckors ålder, en gul labradorvalp, pigg, lekfull och ständigt hungrig. Vi hade fått noggranna instruktioner om skötsel och utfordring. Frukost - Royal Kanin valpfoder. Middag - köttfärs, fisk eller korv med potatis eller ris och grönsaker. I princip det samma som vi åt till middag. Fast utan kryddor. Eller - om vi åt något som inte lämpade sig för en valp - gröt.

Det var alls inget fel på damens aptit. Hon åt allt som sattes fram åt henne. Oftast innan man hade hunnit sätta ned skålen på golvet. När vi gjorde i ordning middagen satt Nellie och tittade hål i kylskåpsdörren. Eller sniffade längtansfullt på dofterna från spisen. När hon blev fullvuxen brukade hon stå med tassarna på bänkskivan, huvudet inträtt under ens egen arm och hakan på matskålens kant. Hon rörde aldrig någonting, men när man skulle sätta ned bunken på golvet hade hon nosen i bunken innan man fått ner den i knähöjd.

Vi lyckades aldrig lära damen bordsskick för hundar.
Vankades det mat, då gällde det att äta kvickt!

Kanske blir det så när man är en av de minsta av tio valpar och får tampas om maten? Kanske är alla valpar sådana.

Royal Kanin valpfoder - frukost! - var små hårda kulor som skulle svälla i vatten. Om man hällde kallt vatten på dem på kvällen var de färdiga att servera på morgonen. Om man glömde det fick man koka upp vatten på morgonen och låta anrättningen svälla en kvart, tjugo minuter innan man utfordrade vilddjuret. För ett vilddjur var just vad damen var om hon tvingades vänta medan hennes frukost stod på bänken och svalnade, svällde och doftade. För när man slog hett vatten över kulorna luktade det en aning - och damen hade minsann gott väderkorn.

Just den här morgonen, när damen var runt tre månader gammal, hade vi glömt att göra i ordning frukosten kvällen innan. Damen trampade oroligt omkring i köket. Väntade. Undrade. Vad var det här för fasoner?

Vi - familjens tre tvåbenta medlemmar - skulle denna morgon utfodras med gröt. Mamma beslöt då att det var onödigt att koka upp vatten och låta jycken tramsa runt i köket medan valpfodret svällde och svalnade. Nellie tyckte ju om gröt, så då kunde hon väl lika gärna äta det till frukost?

Mamma öste upp gröt i Nellies matskål och satte ned den på golvet. Nellie körde ned huvudet i bunken, hejdade sig och sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick.

"Är Du inte klok, människa?"

Att lägga några kulor valpfoder uppe på gröten hjälpe inte det minsta. Nellie knaprade i sig kulorna och tittade uppfordrande på mamma.

"Var är min frukost?"

Det blev till att koka vatten och slå över valpfodret i Nellies andra matbunke. Och vänta en kvart innan det var färdigt att servera. Damen var inte på sitt bästa humör, hungrig som hon var. Hon tramsade runt i köket, grumsade och gick ivägen överallt. Så var det då äntligen klart. Nellie höll på att slå ifrån mamma bunken innan hon hann sätta ned den på golvet. Hon åt så det skvätte omkring henne – inget bordskick där inte.

Och när Nellie ätit upp sin frukost - åt hon också upp gröten.
Det var alls inget fel på gröt. Men gröt, var inte frukost.