När oktobers kolorit är glömd

November – gråaste, mest fuktdrypande november. Den tid på året när jag i alla år känt mig frestad att ringa Skansen och be dem maka på några björnar så jag också kan gå i ide. Fast förnuftet har segrat, nu vill jag ha en ordentlig avbalkning med tätt och stadigt galler mellan björnarna och mig. Om en björn skulle vakna, någonstans runt midvintern, och konstaterade att tänk vilka hyggliga skötare som lagt in en nattmacka åt den.

De lär ha ett morgonhumör som inte är det bästa, björnarna. Det är inte mitt heller, särskilt inte i november.

Den första kyssen frost i en rodnande trädtopp, den första frostlurviga gräsmattan förmår jag möta med ett skratt. De ankeldjupa mattorna med färgsprakande höstlöv väcker barnet inom mig medan jag vadar genom dem så löven frasar och prasslar om vristerna. Den första oktoberstormen får mitt blod att jubla och sjunga medan trädkronorna brusar och niger över mig.

Men november – gråaste, allra mest fuktdrypande november.

En gråskalans teckning, en värld tömd på färger under ett lågvälvt tak av askgrå moln. En värld där dagern är ett mindre mörker, som sträcker sig från gryning till skymning. En värld där grönt är grönt på gränsen till grått och brunt är brunt på gränsen till grått. En gråskalans teckning, när oktobers kolorit är glömd.

Denna tröstlösa, färglösa gråtyngdhet träffar mig som ett klubbslag i ultrarapid och fäller mig till marken. Som höstlöven.