”Hur fasen tänkte ni egentligen?”

Har ni någon gång varit tvungna att hindra era föräldrar från att göra någonting så hårresande galet och fullkomligt livsfarligt, att ni börjat undra hur de lyckats överleva tillräckligt länge för att sätta er till världen?

De var bra föräldrar, Aina och Alfred. De bästa man kunde önska sig. Men det året jag skulle fylla tolv kom den dag då jag var tvungen att fråga mig om de inte hade såväl muttrar som skruvar lösa.

Vi hade fått låna grannarnas sommarställe i Jämtland. Det hade på det stora hela varit en bra sommar, mer sol än regn och inte allt för mycket mygg. Jag hade stått med fötterna i såväl Indalsälven (kallt) som Storsjön (kallt), jag hade sett toppen på Åreskutan på håll. Enda molnet på himlen var att pappa fördärvat sina favoritbyxor när han satt sig på en björkstam i en timmertrave. En björkstam som måste ha legat emot en gran- eller tallstam och som fortfarande var kletig av kåda. Mamma hade haft ett och annat att säga – kontentan kunde i princip sammanfattas som: ”Hur fasen tänkte du egentligen?” Och semesterkassan blev ett par byxor fattigare.

Så kom dagen då det var dags att åka hem. Lastade med resväskor, kappsäckar och en kylväska travade vi utför backen till stationen för att ta rälsbussen till Bräcke. Det visade sig emellertid vara lättare sagt än gjort. Stationen låg på andra sidan spåren - och på spåret närmast oss stod ett godståg med motorn i gång. Och inte vilket godståg som helst. Det var ett av dessa Norrländska godståg som tycks sträcka sig mot horisonten. Åt båda hållen. Det fanns inte en chans att vi skulle hinna gå runt detta monster till tåg.

Mina föräldrar kom fram till att vi skulle bli tvungna att krypa under tåget. De var rörande ense om det. Jag inlade omedelbart veto. Man kryper inte under ett tåg som har motorn igång. Jag insisterade istället på att vi skulle gå till nästa vagn - där det fanns en skapligt bred plattform - och klättra över tåget.

Sagt och gjort. Pappa klättrade upp på plattformen och mamma och jag lyfte upp den tyngsta resväskan till honom. Han klättrade ner på andra sidan, jag klättrade upp på plattformen och hjälpte honom att lyfta ned väskan. Därefter räckte mamma mig kylväska som jag skickade över till pappa. En liten resväska och en kappsäck gick samma väg. Så kom turen till den andra stora, tunga resväskan som mamma och jag med gemensamma krafter lyckades få upp på plattformen. Då lossade bromsarna med ett gnisslande och tåget satte sig i rörelse.

"Kiruna nästa!" hann jag tänka - jag vet än i dag inte vart godståget var på väg. Jag har inte heller något minne av hur jag kom av tåget. Men pappa brukade säga att jag slet väskan jag knappt orkade lyfta tvärs över plattformen och formligen kastade den i famnen på honom. Varefter jag hoppade jämfota av tåget. Lyckligtvis tar det tid för dylika monster till tåg att få upp farten.

När tåget slutligen slamrat förbi oss kom mamma promenerade över spåret, med den sista kappsäcken. Vi korsade ytterligare ett par spår och kom upp på perrongen just som rälsbussen dök upp i fjärran.

Men tanken fanns där och bortse från den, det kunde jag inte:
”Hur fasen tänkte ni - egentligen?”

Mina föräldrar var intelligenta, praktiska och förnuftiga människor. Det hade jag aldrig betvivlat. Ändå hade de varit rörande ense om att vi skulle krypa under tåget. Ett tåg som hade motorn igång. Ett tåg som kunde starta när som helst – och som också gjort det.

Det var där och då jag började undra hur tusan mina föräldrar lyckats överleva tillräckligt länge för att sätta mig till världen. Särskilt som de var över fyrtio när jag föddes.