Vett och telefonetikett

Pappa jobbade inom industrin, på Sandvik. I Stockholm, inte i Sandvik. Det hände att han arbetade skift, och det hände att han hade jour och kunde bli inringd vid behov.

Under en period i min barndom inträffade det senare ofta. Så ofta, att det snarare var regel än undantag. Vid den här tiden hade pappa en förman/arbetsledare som inte hade den allra bästa telefonkulturen. Han ringde upp – och i vår familj var det oftast mamma som svarade – och hävde ur sig: ”Träffas Alfred!”

Och ingenting annat. Varken hej, hallå, god dag, god eftermiddag. Eller vem han var och vem han sökte. Och ”Träffas Alfred!” var inte en hövlig fråga, det var ett krav. En instruktion han förväntade sig skulle efterföljas. Omgående. En order.

Mamma blev allt mer irriterad över hans fasoner. Hon var som en katt i vissa avseende, hon gillade inte att bli struken mothårs. En söndagseftermiddag – den tredje på lika många veckor – när vad karlen nu hette ringde och röt ”Träffas Alfred!” rann sinnet på henne.

Istället för att göra som hon brukade, gå in i vardagsrummet medan hon muttrade någonting om "Träffas Alfred! Träffas Alfred! Jo, min själ, träffas Alfred!" och säga till pappa, sänkte hon bara telefonluren och hojtade så de glasade väggpartierna mellan matrummet och vardagsrummet skallrade: ”Alfred! Du har telefon!”

Pappa, något förvirrad inifrån vardagsrummet, medan han reste sig ur favoritfåtöljen: ”Vem är det?”

Varvid mamma, i glatt illvillig ton, hojtade: ”Inte katten vet jag! Någon slashas som inte har vett att presentera sig!”


Av outgrundlig anledning utspelade sig dessa samtal efter denna lektion i vett, telefonetikett och den gentlemannamässiga konsten att tilltala och tala med en dam enligt ett betydligt mer civiliserat mönster.

”God dag/God eftermiddag Fru Nielsen. Det är (vad karlen nu hette) från Sandvik. Ursäkta att jag ringer och stör men jag skulle vilja tala med Alfred om det går för sig.”

Varpå mamma svassade in i vardagsrummet, inte helt olikt en mycket belåten katt, och informerade pappa om att den där karlen, (vad han nu hette), från jobbet var i telefonen.

Historien förtäljer inte huruvida det bara var mamma som drog nytta av den markant förbättrade telefonetiketten hos den där karlen på Sandviks - vad han nu hette - eller om den också kom övriga anställdas fruar till del. Jag kan  bara hoppas att hennes feministiska initiativ blev ett slag för alla kvinnor som fått utstå "Träffas (vad-nu-deras-män-hette)!" från en man som borde ha varit gammal nog att begripa bättre.