Nellies rönnbärskupp

Jag har vid något tillfälle berättat om Nellie i blåbärsskogen, om hur vår labrador (valp) plockade blåbär direkt från blåbärsriset – åtminstone tills hon fick med sig blad från riset och satte det i halsen. Sedan kom hon och tiggde av oss. Och nog hade hon sinne för timing. Hon väntade tills man hade en hand full av blåbär och just skulle hälla ned dem i muggen eller byttan eller hinken man höll på att fylla innan hon kom fram och lade tassen över handleden på en och tittade längtansfyllt på en och såg ut att vilja säga: ”Ge mig! Du vet att jag älskar blåbär!”

Och hon hade ju varit så duktig och plockat själv, så visst gav vi henne.

Nellie fortsatte, livet igenom, att plocka blåbär själv varje gång vi var ute i blåbärsskogen. Tills hon fick blad i halsen och kom på att det var bekvämare att bli serverad handplockade bär.

Men blåbär ar inte de enda bär Nellie plockade själv. Jag brukade ibland, under långpromenader varma sommardar mata henne med vildhallon direkt från snåren längs stigarna eller på de gamla ödetomterna i Östra Skogås. Och hon lärde sig snart nog tricket att lirka hallon från sina fästen.

Hon var med och plockade lingon också. Men lingonplockning var inte någon av familjens paradgrenar och lingon var litet för syrliga i smaken för att falla damen i smaken. Däremot åt hon vid ett tillfälle kopiösa mängder rönnbär.

Vi gillade gelé i alla de former och smaker till våra söndagsstekar, till våra fläskkotletter och våra kycklingar. Och hemlagad gelé var både godare och mer spännande än köpegelé. När mamma fick bär av sin syster gjorde hon gelé på svarta eller röda vinbär. Under hundåren, när vi vistades mycket i skog och mark, plockade vi också ofta rönnbär som mamma gjorde en suveränt god rönnbärsgelé på.

Rönnbär var litet svårare än blåbär eller hallon att få tag på, de största och grannaste växte på träd. Späda unga rönnar som inte var högre än mamma och jag hade sällan så stora och fina bär att de gav någon större skörd.

Men mamma och jag kom på att unga rönnar, även om de var dubbelt så höga som vi, alltjämt var smidiga och böjliga. Om vi grep tag om stammen och böjde dem nedåt vartefter vi plockade upp längs grenarna kunde vi böja dem i en båge och komma åt de största och finaste bärklasarna i toppen.

Se det var just vad vi gjorde. Plockade oss uppför stammarna och böjde dem – stammarna var mjuka och böjliga nog att inte ta skada – och fortsätta plocka upp mot, eller snarare ned mot, toppen.

Det var bara det att vi hade en frustrerad och uttråkad hund med oss som inte tyckte att den här sysselsättningen var ett dugg stimulerande. Speciellt inte efter en halvtimme. Plötsligt började det ruska något alldeles extra i rönnen jag höll på att plocka ren, mer än stammens naturliga instinkt att sprätta upp och resa sig mot himlen igen.

När jag såg ned hade jag en gul labrador hängande i rönnens nedböjda topp, i full färd med att glufsa i sig de bästa rönnbären i de rikaste toppklasarna.

Och hon tyckte inte ens om rönnbär.

Beskt, alldeles för beskt. Men när en hund är frustrerad, är hon frustrerad.

Nellie glufsade i sig tre eller fyra klasar innan hon tröttnade på den nya leken. Men hennes tilltag hade en oväntad bieffekt. Rönnbär var svårsmälta för en hundmage så Nellie gjorde sällsynt dekorativa högar de närmaste dagarna.