Nellie, vår labrador, hade ett suveränt förakt för små pinnar. Det verkade som om hon tyckte att små pinnar, det var något för små hundar. Möjligen kunde hon tänka sig att hämta en mindre pinne om man kastade den i sjön.
Men på landbacken?
Nej, stora saker, det var mer hennes grej. Bland de större objekt hon försökte apportera alternativt släpa hem var bland annat:
A – En kullblåst asp (ett ungträd, visserligen men i alla fall)
B – En stor, jordig rotklump med rötter som spretade åt alla håll
C – Ett pendeltåg i full fart
Hur det hänger ihop?
Aspen hade vuxit upp utanför ett staket i industriområdet, i grund jord mellan stängslet och trottoaren, och i en höststorm hade den blåst omkull. Det var ett ungträd – men det var ett träd, inte aspsly. Och av någon anledning flög det i Nellie att hon skulle bära hem den.
Nåja, släpa hem den.
Enda problemet var att hon nätt och jämt kunde rubba den ur fläcken. Hon tittade vädjande på oss, på pappa och mamma och mig, men vi förhärdade oss. Det tog dock en god stund att övertyga henne att lämna sin asp i dikeskanten.
Rotklumpen hittade Nellie, när de gamla sommarstugeområdena omvandlades till radhusområde. Den låg högst upp på en hög med schaktmassor och var tydligen fullständigt oemotståndlig. Den skulle bäras hem, och så var det med den saken. Att den var enorm, oformlig och jordig och att rötterna spretade åt alla håll, det frågade hon inte efter. Hem skulle den.
Jag var väl inte riktigt av samma uppfattning. När Nellie släpade på den hade jag en mängd jordiga och åbäkiga rötter i knähöjd och snubblade stup i ett när de träffade mig över knäna eller i knävecken. När vi kom upp på järnvägsbron fick jag nog och vräkte den över räcket.
Inte över spåren, givetvis, utan halvvägs nedför slänten ned mot järnvägen där den lade sig till ro bland träden.
Nellie var mycket förtretad.
Men det var å andra sidan jag också.
Pendeltåget kom i full fart på en raksträcka mitt emellan två stationer. Vi – mamma, Nellie och jag – befann oss på kärret, där det på den tiden inte fanns något stängsel mot spåren. Och än i dag begriper jag inte vad som flög i Nellie, men hon flög iväg mot spåren och försökte springa ikapp tåget.
Vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?
Olyckligtvis såg det ut som om hon skulle kunna lyckas. Tåget kom från det håll där den hade en lång raksträcka framför sig medan Nellie hade en genare väg till den plats där de skulle sammanstråla.
För första – och sista – gången i mitt liv tog jag höga C. Eller höga någonting.
Stämbanden blev sig inte lika på hela dagen.
”Nelliiiiiiiiee!”
Och hon stannade, Nellie. Undrade väl vad det var för olåt och varifrån den kom. Men hon missade i alla fall tåget och det gav mamma och mig tid att fånga in henne och koppla henne innan nästa tåg kom.
Som sagt, vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?
Men hur många hundar skulle komma på tanken att apportera ett pendeltåg i full fart?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar