Att agna kroken med rätt sorts bete

Min engelska var ganska risig. Det hade sina skäl, jag var mobbad i skolan och någonting som tydligen var extra lustigt var mitt uttal av engelska ord. Gapflabb, så fort jag öppnade käften och sade något. Så jag blev allt tystare, sade så litet jag kunde komma undan med och resultaten blev ofrånkomligen därefter. Jag kom att avsky engelskan – innerligt och helhjärtat – och för den delen tanken på att lära mig eller använda något främmande språk.

Var inte svenskan ärans och hjältarnas språk, kanske? Det dög gott för min del. Jag kom att lova mig själv att aldrig utsätta mig för förödmjukelsen att använda engelskan när jag väl lämnat gymnasiet.

Och jag höll det löftet. Det var i början på åttiotalet, man kunde fortfarande klara sig långt utan att använda engelska. Såvida man inte skulle jobba på en avdelning som hade internationella kontakter.

Men sakta krympte världen samtidigt som portarna mot den slogs upp på vid gavel. Engelskan kröp närmare och närmare och med internet höjdes ribban ytterligare. Engelska – blev nödvändigt.

Så hur förmår man en tjurskalligt envis kvinna att omvärdera sin inställning till ett språk?

Och hur återerövrar man sin engelska?

Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill – absolut inte vill – kräver en hel del finess. Millennieskiftet stod för dörren och det gav mig en idé. Jag skulle avge mitt livs första och enda nyårslöfte för att fira millennieskiftet – mitt Millennielöfte – och jag skulle hålla det. Jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Det var en illistig plan jag kokade samman. Jag var smart nog att inse att om jag var för ambitiös och sade ”jag skall läsa Austen och Dickens och Shakespeare på engelska” så skulle projektet självdö på tre månader. Jag fick lov att vara smart, att agna kroken med rätt sorts bete. Och jag hade en idé – lömsk, insiktsfull och illistig idé.

Vid den här tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska. Jag hade hittat en underbar bokhandel i Gamla Stan, Science Fiction Bokhandeln, där jag fann många bra böcker. Men jämfört med den engelskspråkiga avdelningen var den svenskspråkiga ganska liten. Jag hade fortsatt in på den engelskspråkiga avdelningen, bara för att se vad som fanns i utbudet, och hittat böcker som

   ”Åh, det där låter spännande!” 
och
   ”Det där skulle jag verkligen vilja läsa!” 
och
   ”Tänk om någon ändå kunde översätta det där till svenska!”

Så i december 1999 åkte jag till Gamla Stan och traskade Västerlånggatan uppför till Science Fiction Bokhandeln. Jag redan sett böcker jag skulle vilja läsa och jag skulle inte vänta och hoppas att någon skulle komma på den utomordentliga idén att översätta dem till svenska. Jag skulle läsa dem på engelska.

Sagt och gjort. Jag steg in i Science Fiction Bokhandeln, gick raka vägen till den engelska avdelning och valde ut tre böcker som såg intressanta ut till mitt engelska projekt. Och började.

I början satt jag med boken i famnen och mitt svensk-engelska/engelsk-svenska lexikon i knäet och slog upp ungefär vart tredje ord – och undrade vad tusan jag givit mig in på. Men jag hade varit smart nog att agna kroken med rätt slags bete och ord för ord, mening för mening, sida för sida kämpade mig igenom bok efter bok.

Och sakta, sakta började det gå lättare. Så småningom låg lexikonet inte längre i knäet utan på bordet intill mig. Så småningom hamnade det på skrivbordet och med tiden fick det återvända till sin plats i bokhyllan – jag kunde alltid gå och hämta det när jag behövde det.

Åren gick. Det gick allt lättare läsa, jag fick ut mer av böckerna. Någon gång runt 2005, 2006 passerade jag en osynlig gräns. Det var en vinterdag med obligatoriskt pendelkaos, när hemresan tog över en timme med alla stopp och förseningar. Mig gick det ingen nöd på – jag hade fått sittplats, jag hade min bok, jag läste. Och spännande var det. Jag läste och läste. Och när pendeltåget slutligen stånkade in vid min station och jag motvilligt slog samman boken insåg jag en sak som var så överväldigande att jag nästan glömde stiga av tåget. Jag hade överhuvudtaget inte ägnat en tanke åt på vilket språk jag läst.

Så småningom utökade jag aktiviteterna med konversationskurser på Folkuniversitetet. Jag blev placerad på nivå B1 när det gällde tal och skrift men betydligt högre när det gällde läsförståelse. Konversationskurserna var på nivå B1. En tid hade jag också ett litet skrivprojekt på engelska. Inledningsvis kallat ”En mening om dagen”.

Det var nämligen meningen att jag skulle skriva en mening om dagen på engelska. Men eftersom jag är den jag är (lätt skrivgalen ordmänniska med outsinlig fantasi – som dessutom läste fantasy på engelska) skenade det så småningom det iväg för mig. Jag skrev mer än meningar. Det blev hela stycken. Små scener, vad som för stunden föll mig in, ur en fantasyberättelse som växte fram på en egensinnig och lätt självsvåldig engelska.

Och scenerna kunde bli allt större och kräva flera dagars skrivande. Det var hur roligt som helst. Problemet var att jag fick allt för litet tid över för mina svenska skrivprojekt, vilket – med tanke på att jag vid den här tiden fortfarande gick på skrivarkurser och hade texter att leverera till kurstillfällena – inte var så lyckat.

Och lexikonet?
Jag minns inte när jag använde det senast, just nu kan jag inte ens hitta det.