Snöänglar och lovikavantar

Det var mycket med vintern vår Nellie älskade. Man kunde göra snöänglar i nysnön. Förlåt – hundänglar. Eller kanske änglahundar.

Man kunde lägga sig på ena skuldran och skjuta på med bakbenen utför en sluttning med skarsnö, det kittlade skönt i pälsen. Man kunde klättra högst upp på snöplogvallarna och överblicka parken från nya höjder. Man kunde hoppa ut i djup snö på andra sidan plogvallarna. Det gjorde matte också, en gång. Dök bara rakt ned i snön en blåsig kväll.

Man kunde gräva i snön också, så den sprutade omkring en. Man kunde jaga pulkåkande tvåbenta lekkamrater i pulkbacken. Och sedan var det den årligen återkommande snöborstningen av mattor, som alltid ägde rum när det just kommit rikligt med nysnö. När våningens alla mattor rullades ihop och bars ut till piskställningen och släpades i snön. När mamma och matte skyfflade snö över mattorna och borstade fram dem igen innan mattorna piskades.

Mycket roligare än vanlig mattpiskning. Speciellt som man fick hjälpa till att sprätta snö på mattorna och fick hoppa och skutta på dem när de släpades genom snön. Speciellt när ens tvåbenta lekkamrater kom och hjälpte till att ösa upp snö på mattorna eller släpa dem i snön.

Oh, vintern kunde vara härlig för en labrador. Man kunde mulla ned sig alldeles i djup lössnö så man hade snö upp till ögonbrynen – eller kanske snarare hundars motsvarigheter till ögonbryn. Man kunde om man hade litet tur övertyga matte och mamma om att det var en alldeles underbar idé att kasta snöbollar som man kunde fånga. I luften, om man hade en liten gnutta tur.

Och sedan var det det kanske underbaraste av allt. Lovikkavantar.

Familjens människor anade inte hur förföriskt lovikavantar doftade. Hur ljuvliga de var att sätta tänderna i, att bära omkring på medan man gick pliktskyldigast fot.

Och vadå ”ge mig vanten, det är kallt om handen?”

Varför kunde människor inte förstå att lovikavantar var skapade för att bäras i munnen? Att mullas ned i kall och fluffig nysnö när man lade sig ned så man kunde vila hakan på dem. Då var vintern och det kalla vita perfekt.

Det fanns bara en sak som var bättre än lovikavantar. Det var mammas lovikamössa.

Så mycket härlig, mjuk, bitvänlig, bärvänlig ull som doftade så förföriskt och var så ljuvlig och värmande att vila hakan på när man lade sig i snön och njöt av vintern.

Jo, nog älskade hon vintern, vår änglahund.