Som alla hundägare oroade vi oss för familjens fjärde, fyrfota medlems hälsa och välmående. Och som för alla hundägare kom det tillfällen när vi var tvungna att ge Nellie medicin.
Det var inga som helst problem att ge henne ett piller vid behov. Man tryckte bara in det i en klick leverpastej, rullade en korvskiva om den och förseglade med en skiva ost. Så höll man upp det väldoftande knytet framför nosen på damen och lät henne känna dofterna innan man sade: ”Godis!”
Sedan var det bara att kasta in knytet i ett ivrigt gap. Glufs!
Så var den medicinen svald.
Det var värre när medicinen var flytande. Det var Mission Impossible.
Eller åtminstone ett tremannauppdrag som krävde perfekt koordination och perfekt samarbete. Det lärde vi oss kvickt. Det vill säga första gången veterinären skrev ut medicin i flytande form och Nellie förvandlades till en skottspole som for runt köket.
Det blev rena rama kalabaliken. Men säga vad man vill om oss Nielsens – vi var bra på att samarbeta och fenor på att lösa olösliga problem.
Pappa brukade sätta ned Nellie, ställa sig grensle över henne och hålla henne på plats med händer och knän medan jag öppnade hennes käke. Mamma skötte skeden och flaskan och hällde in medicinen, jag stängde käken och höll den stängd så Nellie inte skulle spotta ut den medan mamma masserade hennes strupe tills hon svalt medicinen.
Efteråt fick vi ägna en stund åt att gulla med henne och berömma henne innan hon blev god på oss igen. Behöver jag verkligen säga att vi alla fyra föredrog pillervarianten?
Fast jäklar vilket team vi var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar