Läste nyligen ett blogginlägg av en kvinna som älskat julen men med åren kommit att hata den. Jag känner igen känslan, även om jag inte hatar julen. Jag tål den inte.
Allvarligt. Hälften av den är jag allergisk mot – hyacinter, julgranar, mossan i adventsljustakarna, amaryllisarna, alla ljus som inte är rena stearinljus eller enkla värmeljus, you name it. Sniff! Snörvel! Fräs!
Den andra hälften är all julmat jag inte tål – den del av julbordet jag verkligen gillade. Sedan magen pajade faller alla sorter av halvrå fisk som rökt, gravad eller rimmad lax och inlagd sill bort eftersom matsmältningssytemet inte längre anser sig vara kompatibelt med slika godsaker.
Så julen har av förklarliga krympt med åren, särskilt sedan mamma gick bort och jag inte längre behövde bjuda till och försöka ge henne litet julstämning, till ett slags midvinterlånghelg med lättlagad god – men tämligen ojulig – mat, litet extra godsaker och några bra böcker.
Inte heller kan jag hälsa på släkt och vänner under helgen – Sniff! Snörvel! Fräs!
Jag klagar inte, jag trivs rätt bra med mina ojuliga och osällskapliga jular. Men när man är tvungen att förklara hur man skall fira jul känner man sig rätt patetisk eftersom alla tittar medlidsamt på en, som ”uj, vad synd om henne”.
Fast det är det inte.
Tre dagar i decembermörkret, några tända ljus på fönsterbrädan, en chokladkartong och ett par bra böcker? Kvalitetslästid, är vad jag kallar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar