"Romance är en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Miljoner kvinnor världen över läser och älskar dessa böcker. I ingen annan genre skildras kvinnor som så starka och agerande individer. Romance-hjältinnor GÖR saker.”
Simona Ahrnstedt, i LitteraturMagazinet
Kanske är det just den första meningen som är kruxet – en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Alltså – enligt finkulturella mått mätt – inte särdeles viktig. I synnerhet inte om den – huga! – är omåttligt populär och slår försäljningsrekord världen över. Enligt en kulturkoftig kulturelit således ingenting den gode läsaren bör ödsla sin lästid på.Men, kära kulturelit, jag går mina egna vägar.
Jag väljer vad jag vill läsa. Jag rättar mig inte efter vad ni anser att jag bör läsa. Jag gjorde det i skolan, nu väljer jag vilka böcker jag vill lägga min tid och mina pengar på.
Därmed inte sagt att jag inte hade stort utbyte av En trettondagsafton, Jane Eyre, Förnuft och känsla, Två städer etcetera. Det hade jag.
Men läsning skall vara lust och läsglädje och inspiration och livsglädje och en dörr att fly genom.
En del kulturelitister kallar det verklighetsflykt och får det att låta alldeles förfärligt negativt. Än sen då, säger jag. Om verkligheten är allt för trist och tröstlös är det vår skyldighet gentemot oss själva att fly, att finna inspiration och glädje och andrum för att överleva ännu en dag.
Och i det hänseendet är romance rena C-vitaminchocken. Det finns ett kontrakt med läsaren. Man vet att alla svårigheter övervinns. Man vet att allt ordnar sig. För gör det inte det, är det inte romance.
Det är några av mina skäl för att sälla mig till de miljontals skaror kvinnor som läser romance. Och sedan får kultureliten yla mot månen i förtvivlan bäst den vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar