Kultureliten kontra läsglädjen

Jag vet varför jag föredrar att äga mina favoritböcker. Bara tanken att kunna stiga upp när jag inte kan sova, ta en favoritbok i bokhyllan, slå mig ned i min mest bekväma fåtölj och stiga in en välbekant historia och bara drömma mig bort.

Det hindrar mig inte från att älska bibliotek. När jag väl lärt mig läsa – och det tog mer tid än det borde ha gjort – bodde jag praktiskt taget på biblioteket i Skogås och återvände inte hem utan en trave böcker.

Dessvärre tog det sin tid innan jag kom igång med att läsa själv som barn, framför allt med att verkligen brinna för och njuta av läsandet. Men det är en historia i sig och berättas i sitt rätta sammanhang här.

Å andra sidan var jag rätt nöjd med att mamma läste för mig. Hon var bra på det, hon gjorde ord och text till mer än trycksvärta på vita sidor. Hon öppnade dörrarna till hemliga världar och lät mig stiga in i dem.

Det fanns givetvis favorithistorier jag ville höra om och om igen. Och mamma var tålmodig, hon läste samma historia gång efter annan, även om hon när hon läste den för tionde kvällen eller eftermiddagen i rad måste ha varit mer än lovligt led på den.

Och om hon någon gång ville sluta läsa innan jag var nöjd, fogade hon sig snällt när jag kommenderade: ”Läs!”

Jag var litterärt omättlig, långt innan jag kunde läsa. Mamma slog upp dörrarna till främmande, mystiska världar skapade av ord och meningar på vid gavel och tillsammans upplevde vi äventyr och magi när vi färdades genom dem.

Jag var litterärt omåttlig. Men jag var också en kräsen litteraturkonsument. En bok, en berättelse, en historia måste ge mig någonting. Inspiration. Glädje. Lust. Den måste fånga mig, den måste väcka min nyfikenhet och mitt intresse. Den måste vinna min lojalitet.

Sedan spelade det ingen roll om boken ansågs kulturellt bra eller inte. Som jag såg det var jag den enda som kunde avgöra om jag gillade en bok eller inte. Om jag ville läsa den – eller höra den läsas – om och om igen.

Och så har det förblivit.

Jag tror det sitt vis hör samman med den ovan nämnda situationen som hejdade mig från att lära mig läsa när tillfället låg öppet för mig. Jag kände mig sviken av Skolverket, av skolan. Jag kände mig bedragen på tre års läsning som jag aldrig skulle kunna få tillbaka – och jag tror verkligen att ni behöver läsa den där historien om ni skall förstå sammanhanget!

Kontentan var i alla fall att skadan var skedd och den gick djupare än jag kanske den gången insåg. Jag litade inte på Skolverket och skolan, inte när det gällde läsning.

Jag ogillade att bli anvisad att läsa en bok jag inte valt själv efter moget övervägande om huruvida den föreföll värd att investera såväl min lästid som mina ögon i dess läsande. Eller ett utdrag ur en bok i läroböcker i svenska. Det var ett intrång i någonting heligt - i min dyrbara lästid.

Jag läste de anvisade böckerna i tyst protest, oavsett hur framstående författaren var. Oavsett hur mycket klassiskt mästerverk kultureliten ansåg att boken var. Därmed inte sagt att jag inte hade stort utbyte av böcker som Förnuft och känsla, Två städer, Jane Eyre, En trettondagsafton, för att nu bara nämna några. Det hade jag, och jag har läst åtskilliga klassiker därutöver och haft en rad angenäma läsupplevelser.

Men läsning skall vara lust och läsglädje, inspiration och livsglädje och luft under vingarna. Också för de klassiska mästerverken gällde tummregeln. Var det bra nog att fånga mitt intresse och väcka min nyfikenhet, skulle jag återvända till dem. Var de det inte, var de dessvärre ingenting annat än pådyvlad läsning.

Och sedan kunde den samlade kultureliten yla kollektivt mot månen.

Jag är kanske hårdhjärtad.
Jag är kanske ytlig.

Jag är kanske bortskämd.

Men min tid är för dyrbar för att jag skall vilja förslösa den på böcker som tråkar ut mig. Mina ögon är för svaga för att jag skall vilja trötta ut dem på böcker som varken ger mig inspiration eller glädje eller en känsla av förundran.

Kanske är det så att min misstro mot att överheten skulle veta bättre än jag föddes i allt för unga år. Kanske är det för att kultureliten glömt att läsning är glädje. Att läsning är magi. Att läsning är någonting alla barn måste tillkämpa sig – och har rätt att tillkämpa sig.

Och att alla vuxna som avsiktligt eller oavsiktligt – i vilket syfte det än må vara – ställer sig i vägen för ett barns kamp att erövra och tillskansa sig den ovärderliga skatt läsekonsten innebär, borde skämmas.

De dräper läsglädjen.
Därför bör de skämmas.

Mina föräldrar hade välmatade bokhyllor och jag hade - bortsett från en period i barndomen, när jag när jag med stor entusiasm signerade obevakade böcker med mina kritor - fri tillgång till böckerna. Jag lärde mig vad som tilltalade mig, vad som väckte min nyfikenhet, vad som fick mig att vilja läsa mera och inspirerade mig att söka mer kunskap om ett ämne.

Och ofrånkomligt blev jag en litterär och kulturell rebell. Jag väljer vad jag vill läsa. Jag rättar mig inte efter vad någon kulturelit anser att jag bör läsa. Borde läsa. Borde ha läst.

Jag gjorde det i skolan, därtill nödd och tvungen av ett regelverk jag i unga år förlorat förtroendet för. Speciellt i frågor som gällde läsning. Nu väljer jag vilka böcker jag vill lägga min tid, mina pengar och uttröttandet av mina ögon på.

Det sista är viktigt, glasögon har varit min följeslagare sedan tolvårsåldern och mina ögon orkar helt enkelt inte med hur mycket läsning som helst. Jag ransonerar. Och jag är kräsen – jag nöjer mig inte med någonting mindre än böcker som är fyllda med 100%-ig läsglädje från pärm till pärm.

Så inte undra på att många av dem blir favoriter jag inte vill skiljas från, som jag läser om och om igen. Favoriter jag vill – och behöver – kunna stiga upp och läsa en sömnlös natt. Eller medan en rykande snöstorm vräker in över Södertörn. Eller när skyfall och vind får regnet att svepa horisontellt mot mina fönster.

Det är nästan, om än inte riktigt samma känsla som när mamma läste mina favorithistorer för mig. Det är känslan av förundran, där är luften under vingarna när inspirationen drar nyfikenheten med sig, där är läsglädjen som svämmar över sina breddar.

Kanske är det en känsla kultureliten glömt?