Funderingar kring skrivkramp

När texten kämpar emot

För några veckor sedan skrev en av mina favoritförfattare, Mary Balogh, ett intressant blogginlägg om skrivkramp i sin blogg – ”WRITER’S BLOCK: THE GREAT MYTH”, där hon hävdar att skrivkramp – eller i det här fallet writer’s block – inte existerar utan bara är en tjusig term för brist på disciplin.

Mary Balogh vet vad hon talar om, hon är en produktiv författare som skriver otroligt välskrivna och populära böcker. Jag läser dem - med entusiasm - och väntar otåligt på hennes nästa bok. Och det ligger mycket i vad hon säger, i synnerhet när det gäller disciplin och ihärdighet och uthållighet. Men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med henne, inte helt och hållet. För som jag upplever det, finns det skrivkramp och skrivkramp. Ibland kan den vara en varningssignal om att man är helt fel ute i det man skriver.

För ett par dagar sedan skrev jag följande på Facebook:

Ibland, men långt ifrån alltid, tror jag att skrivkramp och blockeringar kan vara det undermedvetnas sätt att skrika "Stopp! Processen i huvudet är INTE klar än!!!"

Eller som Anders Fager, en av mina lärare från skrivarkurserna på Folkuniversitet och välkänd skräckförfattare, kommenterade det:

Eller mer oartigt: ”du har ingen aning om vad du sysslar med just nu!"

Och så kan man givetvis också uttrycka det.

En annan vän kommenterade det:

Visserligen fungerar det omedvetna oklanderligt, men glöm inte bort att det medvetna behöver ta kommandot ibland!

Och nej, jag hade inte glömt det. Inte förbisett det heller.

Men jag har skrivit tillräckligt länge för att inse att i vissa situationer är det inte en bra lösning att försöka tvinga fram ett par halvtaskiga scener i ett avgörande skede i texten. Och sedan fortsätt, kanske hundra sidor i texten, enligt de förutsättningar scenerna i fråga ger mig, bara för att kämpa med allt kraftigare motstånd från texten – som desperat försöker skrika "Vi skall INTE åt det här hållet, ärthjärna!"

För att slutligen behöva erkänna att jag textmässigt målat in mig i det ökända – och klichéartade – hörnet.

Har gjort det förr. Såväl texten som jag blev lidande.

Har ingen önskan att göra det igen

En gång, medan jag fortfarande kämpade med mitt eviga fantasyepos, hade jag sådana problem med att få en av mina huvudpersoner trovärdig att jag kom närmre att radera hela mappen från hårddisken än jag egentligen vill tänka på. Jag kunde uppenbarligen inte skriva, det var jag den gången övertygad om.
 
Huga!

Fast det är flera år sedan kan jag fortfarande få frossbrytningar bara jag tänker på det. Björnfrossa är ett välkänt begrepp – men jag undrar, kan man få skrivarfrossa?

...kan man få skrivarfrossa?

Men tillbaka till den scen jag kämpade med för några dagar sedan. Den som fick mig att skriva en uppdatering på Facebook att skrivkramp och blockeringar var det undermedvetnas sätt att skrika "Stopp! Processen i huvudet är INTE klar än!!!"

För mig innebar det att jag antingen kunde försöka tvinga fram ett par halvtaskiga scener, stänga ned datorn och sova på saken och förhoppningsvis se på scenerna med såväl utvilade ögon som utvilad hjärna och se vad som kunde göras av eländet.

texten känns som en misslyckad sufflé

Och elände, det var vad det hade blivit. Det fanns inte förutsättningar för att det skulle bli någonting annat än ett par halvtaskiga scener – processen var inte klar. Vad jag än skrivit, hade det sjunkit ihop som en misslyckad sufflé.

Rörigt, kladdigt, bökigt och svårt att göra någonting vettigt av.

Alternativt kunde jag låta processen fortgå i hjärnan tills hjärnans egen köksklocka ringde och talade om att, nu, nu är det färdigt.

Det var det alternativet jag valde, även om det kostade mig ett par skrivardagar. Och när processen i huvudet väl var klar – för den här gången, i alla fall – föll bitarna på plats. För så väl mig som för en av mina huvudpersoner. Scenen blev just som jag ville ha den och texten lunkar vidare, i en riktning som både den och jag är nöjda med.

Den här speciella typen av skrivkramp kan antingen följas av ”ketchupeffekten” – där man lyckas bluddra ur sig tre kapitel på en vecka när man väl lyckats rensa upp blockeringen i flaskhalsen.

Alternativt säger författaren ”Ah!” – och sjunker utmattad ihop i stolen som den där misslyckade sufflén – vilket är att föredra framför att texten gör det. Man vet att man kanske inte kommer att skriva mer den dagen. Men man vet också att när man startar datorn i morgon, ligger berättelsen i startgropen och väntar på startsignal.

"Ah!"

Men för att återknyta till Mary Baloghs blogg så kan jag instämma i att många gånger – de allra flesta, förmodligen – beror skrivkramp, blockeringar eller writer’s block på brist på disciplin. Men inte alltid. Ibland har Anders Fager mer rätt.

 ”Du har ingen aning om vad du sysslar med just nu!"