Balkongen - odlarivern som kom av sig

Utsikten kunde givetvis ha varit bättre

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Det var min andra egna lägenhet, efter ettan i Örebro under studietiden. Och den lägenheten hade bara en fransk balkong, närmast en balkongdörr med stängsel utanför dörren. Så jag såg fram emot första sommaren med en alldeles egen, stor balkong med fri utsikt.

Även om den utsikten var över bostadsområdets huvudled, över en bussterminal och pendeltågsstation, över Nynäsvägen (vid den tiden genomfartsled för all trafik till och från Nynäshamn) och över ett vidsträckt industriområde var även utsikten vidsträckt (över 180 graders fri sikt) med omfattande skogsområden i söder och på avstånd i väster. Åt norr, in mot Stockholm, kunde man vid den här tiden se såväl Nackamasterna som toppen av Globen (toppen av Globen försvann senare, tack vare byggnation i området sydost om Handens station).

De första åren prunkade balkongen verkligen

De första åren prunkade balkongen. Luktärter. Blomma för dagen. Tagetes. Krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner. Överflödet var överdådigt. Och väl synligt nedifrån bussterminalen. Den dagen jag hörde en äldre dam säga till en annan äldre dam att där uppe, där måste det bo någon med gröna fingrar fick jag stålsätta mig för att inte ropa att det där, det var min balkong.

Odlarintresset hade jag efter mamma, hon hade verkligen gröna fingrar och lyckades med så gott som allt. Utom tomater. Hur hon än försökte fick hon aldrig några mogna tomater. Lätt rodnande tomater, ja. Eller gröna tomater. Men aldrig sina efterlängtade, egenodlade, solmogna tomater - plockade solvarma och perfekta, direkt från plantorna.

men blomsterentusiasten vek sig

Jag gjorde ett par försök de första åren, ville testa om soldränkt västläge var bättre för tomater än lövskuggat sydvästläge.Men jag hade inte större framgångar än mamma haft. Och mina rädisor envisades med att bli träiga och beska.

Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan blev problemet med att släpa hem jord på våren och sedan göra sig av med jord när man planterade om nästa vår – i synnerhet i de stora, jordslukande kärlen och krukorna – allt mer, ah, vad kan jag säga?

Blomsterentusiasten vek sig, latmasken segrade.

och aldrig mer prunkade min balkong

Planteringarna tenderade efter en tid att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor och mina pelargoner på sommarlov på golvet. Sedan blev det två balkonglådor. Och så småningom bara en.

Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet. Och de, de syntes definitivt inte från bussterminalen eller stationen. Således kom min balkong med åren att se ut som de flesta balkongerna i området.

Sedan? Sedan kom duvorna.