Duvslaget

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Entusiasmen var stor de första åren. Balkongen prunkade – luktärter, blomma för dagen, tagetes, krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner.

Blomsterentusiasten vek sig

Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan? Ah, blomsterentusiasten vek sig och latmasken segrade. Planteringarna tenderade att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor, så småningom bara en. Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det.

Duvor.

Duvor som försökte boa åt sig på balkongen. Duvor som satt, spatserade eller parade sig på balkongräcket. Duvjävlar som satt på balkongräcket och sket på väggar golv.

Duvor som purrade och kurrade och kuttrade dagarna i ände och natten lång. Har ni försökt sova när en flock duvor kurrar och purrar belåtet på balkongen? Det går sådär.

Har ni försökt jaga bort en flock duvor som boat in sig för natten i mörkret?

Det går också så där. Fanskapen vill inte flytta på sig om man så hötter med en golvmopp åt dem. Och lyckas man jaga dem på flykten kommer de förbaskade fjäderfäna tillbaka till balkongen, nu så förvirrade att de kan flyga rätt på en.

Nej, vi lärde oss aldrig leva i harmoni och endräkt

Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök när Södertörns mest puckade duva flög in genom en öppen balkongdörr, spatserade genom halva lägenheten och överraskade mig – och blev själv lika överraskad – jag vet inte vem av oss som var mest häpen. Duvan försökte kasta sig själv ut genom vardagsrumsfönstren – de stängda vardagsrumsfönstren. Stor kalabalik följde.

Efter det var jag noga med att aldrig lämna balkongdörren på vid gavel. Men jag var inte förberedd på en fullskalig duvinvasion på balkongen. Det grannarna klagat över i åratal, det drabbade nu mig. Duvjävlarna invaderade min balkong, så som de tidigare invaderat grannarnas, och de och väsnades och skräpade och skitade ned och betedde sig helt ogenerat.

Vet ni hur frustrerande det är att bli väckt en vår- eller försommarmorgon – ett par timmar innan väckarklockan skulle ha ringt – av att ett par kärlekskranka duvor parar sig på balkongräcket utanför sovrummet?

Om det nu skall vara romance på balkongen...

Fruktansvärt frustrerande. Man har inte en chans att somna om innan man stormat ut på balkongen och jagat bort dem. Sedan, när man just är på väg att lyckas somna om, är fanskapen tillbaka på balkongräcket för rond två av sin kurtis.

Jag var invaderad. Min balkong var invaderad. Min nattsömn var invaderad.

Och om det utspelade sig någon form av romance på min balkong hade detta givetvis varit att föredra.

En gång i världen hade jag hyrt en lägenhet om två rum och kök och balkong. Nu kändes det som om jag hyrde en lägenhet om två rum och kök och duvslag.

Och ett duvslag var just vad som randades. Jag ämnade inte ge upp min balkong utan strid. Min strategi var enkel – komplicera aldrig något slags krigsföring i onödan – och baserade sig på överraskningsanfall, krypskytte och psykologisk krigsföring.

Jag stormade balkongen, beväpnad med en golvmopp och hötte med den. Lyckades faktiskt puffa ned en duva från balkongräcket med den. Kallar det alltjämt biljardbataljen.

Lugn bara, djurvänner, duvskrället – ytterligt och högljutt förorättad – flög sin väg för egen maskin. Den fick bara hjälp på vägen med en katapultstart.

Ett annat överraskningsanfall var att slita upp balkongdörren och vifta energiskt med ett stort och fladdrigt klädesplagg – en tröja, en kjol, en sjal – allra helst ett mörkt plagg, som kunde symbolisera skuggan av en rovfågel.

Krypskyttet utfördes med hjälp av en blomspruta, inställd på en tunn och hård vattenstråle. De gillade verkligen inte det. Om jag lyckades skjuta strålen rätt in under sjärtfjädrarna blev de verkligt indignerade.

Den psykologiska krigföringen omfattade såväl det oförutsedda viftandet med mörka klädesplagg – ”En örn! En örn! En örn!” eller "En hök! En hök! En hök!" – som dödligt delikata hot mot duvors liv och lem, framförda i vänskaplig konversationston. Som t ex: ”Stekt duva, grillad duva, ugnsbakad duva, smördegsinbakad duva, plommonspäckad duva”.

Etcetera, jag har glömt alla variationer på temat huru man tillreder en duva. Men jag tror att det torde framgå för såväl duvor som människor att jag ansåg att den enda goda duvan – var en tillredd duva.

Den plommonspäckade duvan kommer från någon svensk roman som utspelade sig på trettiotalet. Har glömt såväl titel som författare och handling, allt jag minns är att man i ungefär vart tredje kapitel åt plommonspäckad duva som söndagsmiddag.

Mitt drömscenario, duvornas mardrömsscenario

Jag vet inte vad som hade bäst effekt men efter ett par år började väl ryktet sprida sig i duvkolonin att ”hon, hon där upp, hon där inne, hon är lömsk” för de senaste åren har varit bättre. Fast jag har hört andra grannar klaga, så duvskrällena har kanske bara tröttnat på sjunde våningen.

Och väl så, jag klagar inte. Kanske är Duvslaget verkligen vunnet. För den här gången. Det talas så vackert om fredsduvor, men jag lärde mig aldrig att leva i harmoni med dem.