Är jag Arlanda kanske?

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Sovrummet låg mitt i lägenheten, mellan köket och vardagsrummet, och balkongen fanns utanför sovrummet. Hela lägenheten hade västläge och vardagsrum och kök (och badrum) förbands med en lång, mörk, korridorliknande hall.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det. Duvor.

Så här fredligt gick det inte till

De invaderade balkongerna och väsnades och skräpade och skitade ned. Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök. Jag hade stigit upp, öppnat balkongdörren i sovrummet och slagit mig ned i vardagsrummet och åt frukost och tittade på morgonnyheterna. Hade väl precis ätit upp frukosten men ännu inte kommit mig för att starta datorn när jag hörde ett oväsen – utifrån, trodde jag. Lät som någonting prasslade, som om någonting fladdrade. Sedan hörde jag just ingenting mera på flera minuter, åtminstone ingenting som fick mig att reagera. Därefter följde ett klickande, krafsande ljud från hallen.

Jag trodde först att det var någon granne på väg upp till vinden med någonting skrymmande som skrapade mot trappräcket. Men ljudet tycktes komma närmare istället för att avlägsna sig, så jag reste mig för att gå och kika genom titthålet. Ljust som jag rest mig upp – trippar en duva över tröskeln, hejdar sig och stirrar på mig.

Jag vet inte vem av oss som var mest häpen.

Duvan stirrade på mig. Jag stirrade på den. Duvan hade via balkongen flugit in i sovrummet, så mycket begrep jag – det var det som fladdrat och prasslat. Det skulle visa sig att den vält en av mina tvättpåsar – helt vanliga papperskassar. Sedan hade den – av för mig outgrundlig anledning – trippat genom den mörka hallen mot vardagsrummet. Det var klickandet och krafsandet jag hört.

Sedan började kalabaliken. Fåglar som förirrat sig in i bostäder och blir skrämda har exakt en tanke i huvudet – de skall ut. Och ut, när de befinner sig i en lägenhet, betyder flyg mot fönstren.

Dunk!

Dunk! Dunk! Duns!

Ackompanjerat av hysteriskt flaxande och förtvivlade läten. Vad gör man? Hade duvkrället fått hållas hade den väl slagit ihjäl sig. Åtgärd ett – fäll ned persiennerna och mörklägg fönstren så de inte längre blir så frestande att slunga sig mot som en bevingad missil.

Det första fönstret gick lätt, det var bara att släppa ned persiennen och vrida om så mycket det gick. Sedan var det det andra fönstret. För att komma åt att släppa ned persiennen måste jag korsa det kvarvarande fönstrets lockande, lysande fyrkant. Med en hysterisk duva fångad i rummet, som för ögonblicket satt högst upp på bokhyllan och såg groggy ut men som när som helst kunde skjuta iväg som förryckt missil. Vilket den också gjorde.

Inte så här heller

Dunk!
Fladder. Duns!
Fladder.

Hysteri. På hög nivå. På sjunde våningen. Mellan varven landade den hysteriska duvan på vad som råkade komma i dess väg – bokhyllan vid inre kortväggen, bokhyllan bakom läsfåtöljen, taklampan. Ryggstödet på gungstolen. Skrivbordslampan.

Fast det sista gick inget vidare. Det var en ljusrörsarmatur med långt, smalt huvud och en dessvärre inte allt för stabil led mot stativet. Man fick vara försiktig när man tände och släckte lampan, annars dippade huvudet nedåt. Man fick resa sig och släcka, det gick inte att sträcka sig från skrivbordsstolen. Och när en skärrad duva landade på den – vek den sig och föll ned i fyrtiofem graders vinkel.

Hysteri. Stort drama. Duvor skriker, visste ni det?

Den flaxade omkring som en galning, det var omöjligt att försöka förutse dess bana, det var stor panik. Det var bara att kasta sig fram mot bortre sidan av fönstret och försöka få ned persiennen. Vilket jag också gjorde. Och vad gjorde det förbaskade fjäderfäet?

Fanskapet landade på mig!

Vad trodde den att jag var? Arlanda, kanske?
Tack, men jag är inte landningsbana för förvirrade duvor.

Vid det laget var jag arg, klöst, slagen i ansiktet med vingpennor och genomsvettig. Och jag var bara halvvägs med mitt uppdrag. Nu, när jag väl hade jagat duvan från min rygg och lyckats mörklägga vardagsrummet så vi båda kunde få någon form av andhämtningspaus återstod att tömma fönsterbrädorna på blommor och prylar så jag kunde öppna ett fönster och släppa ut Haninge kommuns mest förvirrade fjäderfä innan det blev skvatt och oåterkalleligt galet.

Det ena fönstret var fyllt med tunga krukväxter och glasljusstakar. I det andra fanns en krukväxt, ett par glasljusstakar samt en cd-spelare med två miniatyrhögtalare och en trave cd-skivor. Mycket enklare att tömma kvickt. Trodde jag, ja. Det gick bra tills jag kom till min ministereo. Tre sammankopplade delar – och som den stod, med baksidan mot fönstret, kunde jag inte se hur delarna var sammankopplade – och sladden var intrasslad i andra sladdar.

Det gick inte att flytta den till närmaste hylla eller bord, sladden skulle nå. Och den kunde inte stå kvar där den stod, det skulle inte gå att öppna fönstret så mycket att duvskrället skulle kunna flyga ut.

Personalen på hjärnkontoret arbetade på högvarv. Och kom upp med en genial idé. Jag skulle kunna öppna fönstret så mycket att duvan – under förutsättning att den landade på fönsterbrädan – skulle kunna kliva ut över fönsterkarmen. Och den landade på ungefär vad som helst – till och med på mig – så visst skulle den kunna landa på fönsterbrädan.

Jag öppnade fönstret. Vad jag inte tagit med i beräkningen, var att duvan vid det här laget var så skärrad att den så fort den såg en strimma ljus kastade sig mot den och försökte flyga ut genom en fönsterspringa som var någon decimeter smalare än dess vingspann.

Efteråt kände jag mig lätt utslagen

Det var rena rama treringscirkusen. Duvan varken kunde eller ville förstå att den måste landa, den ville bara ut – och den försökte gång på gång flyga ut. Om jag öppnade fönstret den decimeter eller så som behövdes skulle min lilla ministereo svepa i golvet – den balanserade redan på kanten av fönsterbrädan. Öppnade jag fönstret minsta lilla till skulle den svepas i golvet. Jag trodde att jag skulle kunna lyckas ställa ned ena högtalaren och cd-spelaren på golvet och sedan lyfta ned den andra högtalaren. Det borde kunna gå.

Borde kunna gå och går – är dessvärre inte samma sak.

Jag fick ned den vänstra högtalaren och cd-spelaren på golvet, inga problem. Men när jag reste mig, fick jag fönstret i huvudet. Det blåste så pass friskt att när jag släppt fönstret och lyft ned det som stod ivägen svepte fönstret upp. Och någonstans medan jag räknade stjärnor och planeter, passade duvskrället på att flyga ut genom fönsteröppningen.

Lugn, ro och ordning återställd? Ha!

Trodde någon det? Det krävdes omfattande röjning och upprensning. Duvan hade fått papperstravar på glid så halva parkettgolvet mellan fönstren och skrivbordet var täckt av papper. Den hade skitit uppe på bokhyllan i förskräckelsen och den där skrivbordslampan, den återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha tjänstgjort som sittpinne för en duva.

Och sedan måste jag återhämta mig också, vilket krävdes såväl bad som hårtvätt och en glass på favoritglasskaféet Stockholms Glasshus därtill.

Nej, jag är inte Arlanda.
Men uppenbarligen är jag Duvlanda.