Skrivprocessen – lyhördheten gentemot texten

Ni som skriver vet, ni känner igen frustrationen som uppstår när texten inte fungerar. När man stirrar på texten och inte förstår - inte för sitt liv kan fatta - vad som är fel. Vad det är som skaver och gnisslar och bara inte vill bli så bra som vet att det kan bli. Man vet bara att man är fel ute, oftast på någon kritisk punkt.

Och det fantastiska är att ibland talar texten om för en vad det är som inte funkar. Skrivandet, när det är som mest magiskt.

Det är någonting som kommer med erfarenhet. I alla fall för de flesta. Ett avundsvärt fåtal har kanske den förmågan från första stund de börjar skriva, jag hade den inte. Men efter år av skrivande har jag förvärvat den genom erfarenhet – genom tillkortakommanden förorsakade av skrivandets motsvarigheter till ohjälpliga inmålningar i hörn och fastkörningar i återvändsgränder samt en handfull omskakande och ögonöppnande Aha-upplevelser.

Lyhördheten inför texten. Inför textens styrka, inför dess svagheter. Inför dess vilja.

För textens vilja är inte alla gånger den samma som din egen, medvetna vilja. Den går i symbios med ditt undermedvetna och kan föra dig till platser dit du aldrig avsett att gå och till insikter du aldrig ens övervägt. Jag skrev en gång närmare femhundra sidor på en fantasyberättelse (aldrig fullbordad, projektet lades på is – och frös sedermera in i en glaciär) innan jag insåg att jag skrev om historieförfalskning, om problemet med att det är segrarna som avgör hur historia skrivs. Och vilket problem det är, den dag det är livsavgörande att veta vad som verkligen hände.

Du är berättare, inte gud

Bara ett exempel på att textens vilja inte alltid är den samma som författarens medvetna vilja.

Men det gäller inte enbart textens vilja. Det sägs att vara författare är att ha världens ensammaste yrke. Men som författare arbetar man med personer – låt vara sina egna, egenhändigt skapade personer – och, tro mig, också ens egenhändigt uppfunna personer kan sannerligen ha sin egen vilja.

Du tror kanske att som författare, är du gud. Att du kan tvinga dina personer att uppföra sig som du vill, att du kan tvinga dem till underkastelse och till att inordna sig under din vilja och dina syften.

Ah – hm. Glöm det.

Släpp den tanken – och glöm att du någonsin tänkt den. Om du försöker kommer du garanterat att få den värsta huvudvärk du någonsin haft. Som författare är du berättare, inte gud, och som författare har du ett ansvar mot dina personer. De har sina personligheter, sina karaktärer, sina fel och svagheter och brister lika väl som sina styrkor. Och de har sin egen vilja.

Du har skapat dem, du kan framställa dem med alla deras fel och brister likaväl som deras starkare sidor. Du behöver inte älska dem. Du har rätt att ogilla dem. Du kan vara elak, du kan vara illvillig, du kan vara rent ut grym. Men du måste se dem så som de de verkligen är. Du måste respektera dem som de de verkligen är. Annars har du ett karaktärsuppror på halsen.

Ack, dessa viljestarka personer!

Det går att lirka med sina personer. Det går att övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra. Men försök tvinga dem att gå emot sin natur?

Sorry – du är röktare än en rökt lax.

Som exempel kan jag nämna en man som började sin bana som den skurk som utgjorde ett överhängande hot mot den manlige huvudpersonen och som den kvinnliga huvudpersonen måste hjälpa till att neutralisera. Allt var enkelt och logiskt när jag började skriva texten hösten och vintern 2012. Mannen i fråga utgjorde helt enkelt hotet mot huvudpersonerna och deras släkt, han var en rättmätigt kränkt och hämndlysten man som inte var särskilt varsamt utmejslad som karaktär. På många sätt framstod han dels som arketypen för en bedragen äkta make kring förra sekelskiftet, dels som en pompös och illa informerad åsna och dels som en dråplig bakåtsträvare.

Författarens ansvar

Jag strävade vidare med texten tills min eminente skurk gjorde uppror och lappade till mig – författaren – över bakhuvudet. Han var arg. På mig. Han ansåg att jag inte förstod honom. Han ansåg att jag var orättvis. Att jag framställde honom som en tragikomisk driftkucku – som ett skämt. Han krävde upprättelse. Och han krävde dessutom att jag skulle berätta hans historia.

Och faktum är att jag var tvungen att ge honom rätt. Inte nog med att hans fru var otrogen – till råga på eländet var författaren orättvis. Jag fick skriva om varje scen min käre, förorättade skurk var med i och rensa bort allt nedlåtande och förklenande. Och dessutom fick jag lova honom en egen bok - han nöjde sig inte med mindre. Mer om detta kan du läsa i inlägget Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!"

Skrivandet - när det är som mest magiskt

Efter redigeringen var min förorättade skurk fortfarande lika stockkonservativ, lika fast i traditionella värderingar, lika rättmätigt kränkt och lika hämndlysten – men mer iskallt nedtonat. Som en förorättad och djupt sårad man med pondus och auktoritet blev han så mycket bättre, mer sinister – mer skrämmande och respektinjagande, mindre av en pompös åsna. Det gav mer ambivalens i texten och mer relief till historien när världen – och personerna – inte längre var lika svarta och vita.

Texten har sin vilja och sina behov. Och det har de personer man skapar och väver in i den också. Ibland stirrar man på texten och förstår inte vad som är fel. Och ibland, om man har stort tålamod och om man lyssnar riktigt noga, talar texten – eller ens personer – om vad det är som inte funkar.

Och tro mig, man lever för de där ögonblicken när texten talar till en.