Efter Nynäshamn gick luften ur bubblan

Rent rasande grym CV-coach!

Jag hade varit Nynäshamns CV-coach. Och jag hade älskat det. Jag hade hamnat på djupt vatten men jag hade simmat som en gråsäl, hade fyllt min roll och gjort en insats. Jag hade gjort skillnad för många arbetssökande kommuninnevånare.

Jag hade visat dem att att det inte var dem det var fel på. Bara deras CV och deras personliga brev som inte gjorde rättvisa. Som inte framhävde deras kunskaper, kompetens och erfarenheter på bästa sätt. Som rent ut lade krokben för dem i deras jobbsökande. De flesta gick stärkta ur den processen. Även jag - jag genomförde aldrig en CV-coachning utan att lära mig någonting nytt.

Men efter Nynäshamn var det stopp. Tvärstopp. Hur jag än försökte kunde jag inte finna någon som var intresserad av en CV-coach.

Jag hade levt min dröm. Nu vaknade jag till verkligheten.

Mer av jobbsök. Mer av träligt, resultatlöst jobbsök där arbetsmarknaden gång efter gång visade att jag inte var vad den ville ha. Jag hade en CV som var bättre än någonsin, som stack ut och väckte uppmärksamhet och intresse. Jag fick till och med kommentarer om den också när jag fick avslag direkt. Men vad hjälpte det?

Jag var grym på CV. Jag var rent rasande grym på CV. Jag kunde få den mest hopplösa CV att skimra, att sväva, att flyga.

Ironiskt nog hjälpte det inte mig. Jag var inte vad arbetsmarknaden ville ha. Jag var som broccoli på en treårings tallrik. Jag var jäkligt nyttig, jag var godare än treåringen trodde – och jag var det absolut sista den ville se på sin tallrik.

Ja, jag vet vad jag borde ha gjort. Startat eget som CV-coach.

Självklart borde jag ha gjort det. Men jag har självkännedom nog för att veta att jag inte har det i mig. Företagande. Finns inte, varken i min mentala världsbild eller i min genpool.

Tillbaks i arbetslösheten. Många erfarenheter rikare. Litet visare.

Klarare över min egen kapacitet när jag arbetade på toppen av min förmåga. Klar över att jag aldrig ens hade varit i närheten av toppen av min förmåga. Jag hade nått många toppar, men jag visste med hundra procents visshet att trots alla utmaningar jag hanterat så hade jag aldrig ens varit i närheten av mitt K2 eller mitt Mount Everest.

Men jag var alltjämt broccoli.

Tiden rinner ut för Nynäshamn CV-coach

Jag var Nynäshamns CV-coach. Jag hade arbetat ett halvår i den rollen utan Datorteket i ryggen, utan något annat än min egen förmåga att falla tillbaka på. Jag hade hamnat på djupt vatten men jag fyllde min roll och jag gjorde en insats. Min sista tid i Nynäshamn kunde knappast ha börjat bättre.

Olyckligtvis såg det inte särskilt lovande ut med en förlängning. Trots att mina insatser slagit väl ut – och trots flera remarkabla framgångar – ansåg sig Nynäshamns kommun inte ha råd att förlänga tjänsten. Min tid höll på att rinna ut.

Jag hade levt min dröm, jag hade arbetat på toppen av min förmåga – och hade ändå vetat att det fanns mer att ta av. Mer att ge. Att jag trots allt ändå inte hade behövt bestiga mitt Mount Everest eller mitt K2.

K2. Jag visste att jag hade mer att ge.

Att jag hade mer än så att ge.
Att jag hade haft roligt. Att jag hade haft någonting att sätta tänderna i.

Att jag, just jag, gjorde skillnad.

Och det, det är en känsla som bara kan mäta sig med att ha vinden i ansiktet en kall och klar oktoberdag när trädkronorna flammar i rött och guld och en brusande höststorm får blodet att sjunga och man känner sig mer levande än man någonsin gjort.

Jag hade levt min dröm. Det var dags att vakna.

Det hade inte varit lätt alla gånger. Och allt hade inte varit storartade framgångar – man kan inte fösa vatten uppströms. Jag kunde göra om mina klienters ansökningshandlingar, jag kunde få dem att se sina kunskaper och sin kompetens och vad de skulle tänka på när de skrev CV och säljbrev. Jag kunde göra mitt yttersta för att de skulle ha en rättvis chans att bli sedda på arbetsmarknaden. Men jag kunde inte garantera dem jobb.

Likväl hade jag ett arbete som utmanade mig och stimulerade min kreativitet. Ett arbete som fick mig att växa, både i min yrkesroll och som människa. Och jag älskade det.

Det var dags att ta farväl av Nynäshamn

Jag hade fått en fin merit som Nynäshamns CV-coach, och hade fått erfarenhet från två olika sätt att arbeta – dels vid Datorteket i Nynäshamn och dels i en tjänstemannaroll direkt vid kommunen. Men nu var det över. Min tid i Nynäshamn löpte obevekligt mot sitt slut.

Det var som det var, och mot det hade gudarna rasat förgäves. Men nog sved det, att det skulle stupa på någonting så krasst som pengar.

Ett svårslaget rekord – till och med för mig!

Datorteket i Nynäshamn lades ned och jag, Nynäshamns CV-coach, hade plockats ned till kommunhusets annex för att arbeta tillsammans med arbetsmarknadskonsulenterna och socialsekreterarna som arbetade med integration. Det innebar ett nytt och annorlunda sätt att arbeta. På Datorteket hade klienterna, liksom tidigare på Folkuniversitetet, suttit runt omkring mig i ett öppet rum. Nu hade jag tjänsterum och klienterna kom till kontoret och anmälde sig i receptionen där jag fick hämta dem.

Vissa av klienterna var mina gamla klienter uppifrån Datorteket men nu fick jag också andra grupper av klienter anvisade direkt från arbetsmarknadskonsulenterna och socialsekreterarna på integrationssidan eller från socialsekreterarna på biståndsenheten uppe i kommunhuset. Jag fick även några klienter anvisade från kommunens skuldrådgivare.

En del av mina nya klienter hade sämre kunskaper i svenska än de jag arbetat med uppe vid Datorteket så jag fick genomföra en rad CV-coachningar med hjälp av telefontolk. Det gällde företrädesvis ryska men även somaliska och yoruba. Det var en stor omställning i sättet att arbeta men med litet flexibilitet och kreativitet och en rejäl portion tålamod fick jag också det att fungera.

Där var många omtumlande ögonblick, många utmaningar. Många utmanande CV-coachningar. Där var förskolläraren som inte ville söka arbete eller praktisera inom förskolan – men hennes fall har jag berättat om på min hemsida så jag kommer inte att repetera den historien här.

Där var också den färgstarke lastbilschauffören med det korrekta men hopplöst färglösa CV:t, som på intet vis gjorde honom rättvisa, som inte var särskilt entusiastisk över att bli skickad till mig – han hade ju redan en CV, tack så mycket, så varför envisades socialsekreterarna att han måste gå till mig?

Också den historien finns återgiven på min hemsida.

Det var också vid den här tiden jag skulle genomföra den CV-coachning som skulle komma att bli min triumf, mitt rekord – svårslaget, till och med för mig själv.

En klient blev kallad till intervju – inom en timme efter det att vi skapade hans CV och brev och mailat en ansökan till ett jobb som säljare. Han var fortfarande kvar hos mig när samtalet kom, vi höll på att skriva en ansökan inom hans andra arbetsområde som kock.

Arbetsgivaren hade läst min klients (nya) CV och brev och ville träffa honom. Vi avslutade skyndsamt arbetet med kock-CV och min klient gick över till företaget för en intervju.

Och han fick jobbet!


Nu var jag verkligen Nynäshamns CV-coach, utan Datorteket i ryggen. Jag hade hamnat på djupt vatten men jag fyllde min roll och jag gjorde en insats. Min sista tid i Nynäshamn kunde knappast ha börjat bättre och det blev bara bättre och bättre.

Och så lägger man ned Datorteket!

Jag arbetade som CV-coach vid Datorteket i Nynäshamn. Det hade slagit väl ut, förväntningarna var visserligen höga men jag levde upp till dem. Fyllde min roll, tog mitt ansvar, gjorde en insats. Det kunde knappast ha börjat bättre. Jag var Nynäshamns CV-coach.

Då bestämmer sig Nynäshamn för att lägga ned Datorteket.

Ännu en dröm i spillror, ännu ett hopp krossat...

Ibland är det inte utan att man undrar om inte ödet har någonting emot en.

Som tur var löste Nynäshamns kommun det hela genom att ta ned mig till annexet till kommunhuset. Under återstoden av min anställningstid skulle jag arbeta tillsammans med arbetsmarknadskonsulenterna och socialsekreterarna som arbetade med integrationsfrågor.

Nu stundade en ny tid där jag verkligen skulle bli Nynäshamns CV-coach, utan Datorteket i ryggen.

året i Nynäshamn - en lärorik, stimulerande och utvecklande tid

Nynäshamns CV-coach – ansvaret ökar

Jag hade fått ett års anställning som CV-coach vid Datorteket i Nynäshamn. Om det slog väl ut kunde det – kanske, möjligen, eventuellt, om det fanns utrymme och möjlighet och råd – bli fråga om förlängning. Med anställningen ökade också ansvaret, jag var också en av handledarna vid Datorteket. Förväntningarna var höga, det gällde att leva upp till dem.

En strid ström av deltagarna vid Datorteket behövde få sina CV och brev översedda och omgjorda – eller till och med få sin första CV och sitt/sina första brev konstruerade. Handledarna vid Datorteket sorterade ut de som var i störst behov av hjälp och skickade dem till mig.

Jag jobbade med klienter som:

• inte ens visste hur man fick igång en dator
• inte kunde skriva begriplig svenska eftersom de inte hunnit så långt med sin SFI än
• inte visste hur arbetsmarknaden fungerade (vissa var ungdomar som hoppat av gymnasiet alternativt gått ut utan fullständiga betyg alternativt gått helt fel linje på gymnasiet alternativt helt enkelt gått ut gymnasiet, andra hade invandrat och saknade erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden)
• tyckte ”vadå, CV?”
    – dög det inte med en meritförteckning, som det gjort 1978?
•  trodde att eftersom de varit populära i skolan så borde de bli lika populära på arbetsmarknaden – och inte kunde begripa varför de inte var det
• var oresonliga och ville ha drömjobbet – oavsett om de hade kvalifikationer för det eller inte – och inte var intresserade av att ta något enklare jobb för att skaffa sig erfarenheter eller meriter eller få in en fot på arbetsmarknaden
• givit upp och inte räknade med att någonsin få ett nytt arbete
    – eller någonsin få in en fot på arbetsmarknaden

På Datorteket öppnades många möjligheter. Också för mig.

Det var inte alltid jag lyckades, det skall jag inte säga. Man kan inte lyckas alla gånger – och man kan inte fösa vatten uppströms. Men sakta men säkert höjdes i alla fall kvalitén på ansökningshandlingarna.

Jag försökte återanvända så mycket som möjligt av klientens egna formuleringar i handlingarna så det skulle bli dokument som klienten kunde stå för. Jag redigerade dem bara på ett smartare, effektivare sätt.

När det gällde klienter med utländsk bakgrund och utländska namn hymlade vi inte utan framhävde tvärt om språkkunskaper och nationalitet med flaggor och försökte matcha dem mot jobb där språkkunskaper var önskvärda – eller åtminstone skulle kunna vara en tillgång.

Arbetsgivare lade märke till handlingarna och så småningom började folk som aldrig ens varit på en intervju komma till intervjuer. Vissa fick praktikplatser, andra fick jobb.

Jag blev också allt bättre på att läsa av klienterna och anpassa metoderna för att öka motivationen och få bästa möjliga resultat. Jag försökte vara så diplomatisk och pedagogisk jag bara kunde vara för att övertyga klienten. Ibland fick jag lirka och locka och smickra, andra gånger fick jag tjata och övertala klienten eller rent av hota med ”din arbetsmarknadskonsulent vill att du gör det här”.

Hjälpte inget annat körde jag över dem med ångvält.

En charmig skärgårdskommun - med allt för få jobbtillfällen

Jag finslipade också intervjutekniken tills jag genom snabba, informativa djupintervjuer med klienterna närmast drog som en trål genom henne/honom och fick fram all den där informationen som inte stod med någonstans i deras CV eller brev eftersom de inte förstod hur värdefull den var.

Jag fick också ett personligt intryck av klienten som hjälpte mig att välja form och design och inriktning på ansökningshandlingarna. Var det en försiktig och ordentlig och reserverad person återspeglade det sig i designen. Det samma gällde om det var en utåtriktad och kaxig person med ambitioner.

När vi gemensamt arbetat igenom dokument – nåja, det hände fortfarande att jag ofta upptäckte att min klient satt hopkrupen så långt bort från mig som hon/han kunde komma utan att resa sig från stolen och såg alldeles skräckslagen ut eftersom jag just sprängt hennes/hans ansökningshandlingar i luften och kaoset var totalt – nå.

Klienten kunde inte se det jag såg – hur det skulle bli när det väl blev färdigt. När jag hade fångat upp bitarna på vägen ned och montera om dem i farten. Jag var grym på CV.

Jag var mer än grym – jag var djävulsk på CV.

Jag nöjde mig inte med byta motor på en Boeing 747 över Atlanten – jag fixade det under inflygningen till Arlanda.

Jag började kalla det skedet Terroriststadiet. Kaboom!

 – det var kul att spränga saker som inte fungerade i luften.

Något hjälpte det väl också när jag började varna klienterna att nu skulle vi ha riktigt kul, vi skulle spränga deras brev och CV i luften och montera om dem och att det skulle bli totalt kaos innan det blev färdigt.

Hur som helst, när brev och CV var klara och utskrivna och klienten läste igenom sina nya ansökningshandlingar var en inte helt ovanlig kommentar:

”Oj! Jag visste inte att jag kunde så mycket!”

Handledarna på Datorteket var nöjda. Arbetskonsulenterna var nöjda. Jag fick höra att till och med socialsekreterarna var nöjda. Och bland deltagarna på Datorteket spred sig ett rykte att ”hon är helgalen men nog fan vet hon vad hon gör”.

Jag måste erkänna att jag inte vet hur jag ser ut när jag arbetar så koncentrerat. Men det känns som att kränga hjärnan ut och in. Ibland stirrar man rätt in i skärmen och är helt försjunken i texten, andra gånger flyger fingrarna över tangentbordet när man följer varje kreativ impuls i toppfart. Och när man får tag på den där sista pusselbiten man famlat efter, den som får allt att falla på plats och ge en komplett bild – Yes!

Så det kan vara ganska intensivt. Jag förmodar att jag emellanåt kan se rätt helvild och stirrig ut.

Men jag gjorde också mycket annat också. Bland annat finslipade jag tanken att CV och brevet skulle vara koncepthandlingar. Jag sammanställde och avpersonifierade också ett antal designade CV’n och brev till demonstrationspärm.

Jag utökade den också med fler exempel genom sammanfoga ett par, tre olika CV’n till fylligare exempel som kunde täcka in mer komplexa behov.

Pärmen Koncepthandlingar blev en succé och många klienter fick via den en idé om vilken form och design de ville ha.

Idén att man skulle skriva ett nytt CV för varje jobb var skyhögt över de allra flesta av våra klienters förmåga. Fakta var fakta var fakta, det fanns inte så mycket man kunde göra med dem om man inte var van att skriva CV – eller van att skriva överhuvudtaget.

Istället skrev vi kanske två eller tre olika sett ansökningshandlingar som riktade sig mot de olika typerna av jobb klienten sökte.

T ex:

• Lagerabetare / byggstädare / fönsterputsare
• Undersköterska / personlig assistent 
• Butiksbiträde / café- och restaurangbiträde

Den idén kallade jag Persiennvändning eftersom man vände vissa begrepp och kanske stuvade om dem något. Sedan visade jag klienten hur man gjorde anpassningen mot det aktuella jobbet i säljbrevet.

Just det – jag började betrakta det så kallade ”personliga” brevet som ett fult ord som lurade intet ont anande arbetssökande att skriva allt för personligt. Det var ett säljbrev de behövde skriva, så det var det ord jag använde.

En annan teori jag började leka med var Aktionsradie. Att man skulle fundera hur långa restider man kunde stå ut med varje dag och ändå få livet att fungera. Om man sade en timme, hur långt skulle man hinna på den tiden?

Med tanke på att det var Nynäshamn blev svaret Stockholm. Annars var tanken att man t ex skulle testa att åka alla bussar som gick från ens bostadsområde och se var man hamnade och vad man passerade på vägen. Sedan kunde man kartlägga vilka företag och industriområden och köpcentra m m som fanns inom den radien där man skulle kunna tänka sig att jobba.

Så långt söder ut på Södertörn man kan komma. Nästan.

Sedan konstruerade jag också Datortekswebben som ett slags intranet åt deltagarna vid Datorteket. Där samlade jag all information och alla länkar jag hade önskat att jag haft tillgång till när jag blev varslad. Allt jag under mina år som arbetssökande mödosamt letat fram – nu samlade jag ihop det och sammanställde det till en intern arbetsmarknadswebb.

Datortekswebben innehöll också information om Datorteket, om Nynäshamns kommun, direktlänkar till SL’s trafikstörningsinformation - Nynäspendeln var extremt störningskänslig - och till kommunens olika pendeltågsstationer. Den blev ett användbart och praktiskt verktyg för våra deltagare.

Jag hade verkligen hamnat på djupt vatten – och det visade sig att jag simmade som gråsäl. Jag fyllde min roll, jag tog ansvar – och jag gjorde en insats. Sakta men säkert höjdes kvalitén på deltagarnas ansökningshandlingar, folk som aldrig varit på en intervju blev kallade till intervjuer.

Det kunde knappast ha börjat bättre.

CV-coach - vägen till Nynäshamn

Ingenting skulle bli om planerat...

Planerna att jag skulle återvända till Folkuniversitetet efter praktiken och arbeta som CV-coach tillsammans med Marianne och Monika på Sagakursen, var skrinlagda. Ingenting skulle bli som planerat. Jag var visserligen uppskattad. Men ändrade omständigheter gjorde att jag var ute i kylan.

Jag hade haft det roligaste jobb jag någonsin haft inom räckhåll – och det hade ryckts ifrån mig över sommaren.

Och hur gick man vidare efter det?

Genom Arbetsförmedlingens kontakter nere i Nynäshamn ordnades ett möte med en av kommunens arbetsmarknadskonsulenter. Om det föll väl ut skulle jag kanske kunna få praktisera som CV-coach vid Nynäshamns Datortek.

...så jag åkte så långt söderut jag kunde komma

Så jag kontaktade Doris, arbetsmarknadskonsulenten, och bokade ett möte. Några dagar senare tog jag pendeln ned till Nynäshamn för att träffa henne på Datorteket. Där träffade jag också Björn, som var vice arbetsledare på Datorteket.

Utöver mina egna CV’n och presentationsbrev kunde jag också visa upp en mapp med ett urval formgivna och designade CV’n och brev. Exempel från mitt arbete vida Saga-kursen som visade vad jag kunde åstadkomma med en CV.

Det blev succé.

Jag blev erbjuden att komma ned och praktisera. Om det slog väl ut kunde det kanske bli ett års anställning. Och så blev det också.

Datorteket i Nynäshamn - en kreativ och omvälvande tid

Praktik som CV-coach – upp till bevis!

Den dolda takterrassen. En fredad oas.

Jag hade fått praktikplats. Som CV-coach. Vid Saga-kursen. Hos Marianne och Monika!
På Folkuniversitetet!

Allt var perfekt.
Ah, man kunde ju lätt tro det. Nu väntade nästa omgång kursdeltagare otåligt i farstun. Och jag – hjälp, milde himmel, vad hade jag givit mig in på? – var praktiserande CV-coach.

Nu var det upp till bevis.

Inledningsvis lät jag Marianne och Monika köra sitt race och fanns själv mest till hands i datasalarna. När Marianne och Monika intervjuade deltagarna och hittade de som hade svårt för det här med CV och ansökningshandlingar och att formulera sig, så skickade de över dem till mig. Så började det.

Bland de personer jag hjälpte fanns bland annat en sekreterare/läkarsekreterare med goda språkkunskaper, en journalist och informatör som sadlat om från en akademisk karriär där hon inte kände sig uppskattad, en miljökemist som inte lyckades få de få jobb som miljökemist som fanns, en kassörska med förslitningsskador och en nyutbildad klassmorfar.

Särskilt roligt var det med kassörskan, som hela tiden pep och protesterade att ”sådär kan jag väl inte skriva om mig själv”. Fast det kunde hon visst det, för det var just så trevlig och entusiastisk som hon var när hon pratade med oss på kursen, coacher och deltagare med samma frimodighet. Jag ångvältade rakt över hennes protester och skickade in en tre, fyra ansökningar till Ica och Konsum och andra butiksjobb innan hon hann komma sig för att protestera.

Och hon kom på tre intervjuer inom en vecka – vilket tystade hennes protester. Det var första gången på över ett år som hon kom på intervju.

Hon hade en särskild styrka, kassörskan. Till skillnad från många andra kassörer var hon i sitt esse när köerna tornade upp sig. När hon mentalt kavlade upp ärmarna, gnuggade händerna och slog vad med sig själv om hur snabbt hon skulle kunna beta av den kön.

Och jag tror hon blev effektivt botad från ”sådär kan jag väl inte skriva om mig själv”. Hon kom också på allt fler intervjuer.

Det var flera än de ovan nämnda, men ingen av dem finns med bland exemplen i CV-pärmen. Det var inte alltid jag lika framgångsrikt lyckades förmå personerna att göra alla de ändringar jag föreslog och ansåg nödvändiga. Deras handlingar förbättrades kanske och blev tydligare, men de blev inte så vassa som de kunde ha blivit.

Det var också en lärdom – man kan inte lyckas alla gånger. Man kan inte tvinga förändringar på människor. Och man kan inte fösa vatten uppströms, det går inte. Man blir bara trött och väldigt, väldigt blöt.

CV-coach. Lever min dröm.

Jag praktiserade som CV-coach på Folkuniversitetet och mina insatser gjorde nytta och var uppskattade. Coacherna, Marianne och Monika, var nöjda med min insats.

Allt var perfekt. Jag levde min dröm. Jag gjorde skillnad. Marianne och Monika, började prata om att de ville jag skulle komma tillbaka följande termin och jobba med dem. Som CV-coach.

Drömmarna och förhoppningarna fladdrade omkring som våryra fjärilar. Jag skulle få arbeta med två fantastiska, härliga och inspirerande kvinnor. Och jag skulle få arbeta på mitt älskade Folkuniversitetet, där jag också gick mina inspirerande, utvecklande skrivarkurser.

Och vem vet, kanske hade det kunnat bli så.

En CV-coachs första, stapplande steg

När IT-krisen föranledde att Telia (vid det laget det synnerligen kortlivade företaget Ki Consulting) och jag gick skilda vägar efter sjutton år tillsammans stod jag inför dilemmat hur man skulle skriva en CV – när man senast man sökte jobb hade en meritförteckning.

företaget som försvann

Det skulle visa sig att jag, när fått tillfälle att tänka igenom saken, var oväntat bra på att skriva CV. Förklaringen var att jag var bra på att skriva, att jag var bra på att ta till mig och strukturera stora informationsmängder, att jag var bra på att göra information tydlig och lättförståelig samt att jag hade blick för layout.

Jag var helt enkelt suveränt grym på att skriva CV.
Och det skulle leda till någonting mycket oväntat.

Jag hade en CV som stack ut och väckte uppmärksamhet. Jag fick kommentarer om den när jag kom till intervjuer. Jag fick till och med kommentarer om den också när jag fick avslag direkt (”tack för din ansökan, men nej tack”).

Ja, jag hade en bra CV. Även om den kanske inte ledde till det önskade resultatet. Jobb.

Det berodde inte på min CV. Och när jag någon gång hjälpte gamla vänner eller andra jobbsökande i samma situation hos Trygghetsrådet att styla sina CV började de komma på intervjuer. Problemet var att produkten jag erbjöd arbetsmarknaden inte var vad arbetsmarknaden ville ha.

Jag var bra på CV. Ironiskt nog hjälpte det inte mig.

Det var ett problem jag inte kunde lösa. Jag kunde inte gärna göra om mig till någonting jag inte var. Men Arbetsförmedlingen valde att skicka mig på en kurs hos Aventus på Folkuniversitetet, Jobbcoachprocessen (Personlig utveckling, mål- och kompetenskartläggning, karriärplanering). Samt tid avsatt för jobbsökande.

Kursen var på många sätt en ögonöppnare. Jag insåg att jag ville använda min förmåga att skriva och mitt sinne för formgivning för att hjälpa för att hjälpa och serva andra. Jag ville också få möjlighet att arbeta mera med människor och mindre med datorer.

Det var också här man övertygade mig att det kanske kunde vara dags att omarbeta min tvåspalts-CV till en mer traditionell form. Och den här gången, när jag tagit vägen över min tvåspaltade CV, funkade det faktiskt.

Det var också här jag för första gången stiftade bekantskap med Charlotte Hågårds CV-boken.

Efter den kursen skickade Arbetsförmedlingen mig på ännu en kurs hos Folkuniversitetet, Saga-kursen (Personlig och kreativ utveckling, friskvård samt kreativt tänkande genom kreativ stimulans). Det var då jag först träffade coacherna Marianne och Monika. Den här kursen hade tyngdpunkten på personlig utveckling och kreativ stimulans och tillsammans, så nära efter varandra, var de båda kurserna en upplevelse som skapade många intryck och tankar.

Saga-kursen - ett härligt gäng

Flera av de andra deltagarna i Saga-kursen hade problem med det här med CV och brev och datorer och så småningom började jag hjälpa dem både med datorn och med deras handlingar och avlastade därmed Marianne och Monika.

När terminen närmade sig sitt slut frågade Marianne och Monika om jag ville praktisera som CV-coach hos dem den följande terminen.

Jag tvekade inte ögonblick, jag hade en praktikplats!

Och det på världens underbaraste ställe – Folkuniversitetet i Stockholm!