En strid ström av deltagarna vid Datorteket behövde få sina CV och brev översedda och omgjorda – eller till och med få sin första CV och sitt/sina första brev konstruerade. Handledarna vid Datorteket sorterade ut de som var i störst behov av hjälp och skickade dem till mig.
Jag jobbade med klienter som:
- inte ens visste hur man fick igång en dator
- inte kunde skriva begriplig svenska eftersom de inte hunnit så långt med sin SFI än
- inte visste hur arbetsmarknaden fungerade (vissa var ungdomar som hoppat av gymnasiet alternativt gått ut utan fullständiga betyg alternativt gått helt fel linje på gymnasiet alternativt helt enkelt gått ut gymnasiet, andra hade invandrat och saknade erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden)
- tyckte ”vadå, CV?”
– dög det inte med en meritförteckning, som det gjort 1978? - trodde att eftersom de varit populära i skolan så borde de bli lika populära på arbetsmarknaden – och inte kunde begripa varför de inte var det
- var oresonliga och ville ha drömjobbet – oavsett om de hade kvalifikationer för det eller inte – och inte var intresserade av att ta något enklare jobb för att skaffa sig erfarenheter eller meriter eller få in en fot på arbetsmarknaden
- givit upp och inte räknade med att någonsin få ett nytt arbete
– eller någonsin få in en fot på arbetsmarknaden
 |
| På Datorteket öppnades många möjligheter. Också för mig. |
Det var inte alltid jag lyckades, det skall jag inte säga. Man kan inte lyckas alla gånger – och man kan inte fösa vatten uppströms. Men sakta men säkert höjdes i alla fall kvalitén på ansökningshandlingarna.
Jag försökte återanvända så mycket som möjligt av klientens egna formuleringar i handlingarna så det skulle bli dokument som klienten kunde stå för. Jag redigerade dem bara på ett smartare, effektivare sätt.
När det gällde klienter med utländsk bakgrund och utländska namn hymlade vi inte utan framhävde tvärt om språkkunskaper och nationalitet med flaggor och försökte matcha dem mot jobb där språkkunskaper var önskvärda – eller åtminstone skulle kunna vara en tillgång.
Arbetsgivare lade märke till handlingarna och så småningom började folk som aldrig ens varit på en intervju komma till intervjuer. Vissa fick praktikplatser, andra fick jobb.
Jag blev också allt bättre på att läsa av klienterna och anpassa metoderna för att öka motivationen och få bästa möjliga resultat. Jag försökte vara så diplomatisk och pedagogisk jag bara kunde vara för att övertyga klienten. Ibland fick jag lirka och locka och smickra, andra gånger fick jag tjata och övertala klienten eller rent av hota med ”din arbetsmarknadskonsulent vill att du gör det här”.
Hjälpte inget annat körde jag över dem med ångvält.
 |
| En charmig skärgårdskommun - med allt för få jobbtillfällen |
Jag finslipade också intervjutekniken tills jag genom snabba, informativa djupintervjuer med klienterna närmast drog som en trål genom henne/honom och fick fram all den där informationen som inte stod med någonstans i deras CV eller brev eftersom de inte förstod hur värdefull den var.
Jag fick också ett personligt intryck av klienten som hjälpte mig att välja form och design och inriktning på ansökningshandlingarna. Var det en försiktig och ordentlig och reserverad person återspeglade det sig i designen. Det samma gällde om det var en utåtriktad och kaxig person med ambitioner.
När vi gemensamt arbetat igenom dokument – nåja, det hände fortfarande att jag ofta upptäckte att min klient satt hopkrupen så långt bort från mig som hon/han kunde komma utan att resa sig från stolen och såg alldeles skräckslagen ut eftersom jag just sprängt hennes/hans ansökningshandlingar i luften och kaoset var totalt – nå.
Klienten kunde inte se det jag såg – hur det skulle bli när det väl blev färdigt. När jag hade fångat upp bitarna på vägen ned och montera om dem i farten. Jag var grym på CV.
Jag var mer än grym – jag var djävulsk på CV.
Jag nöjde mig inte med byta motor på en Boeing 747 över Atlanten – jag fixade det under inflygningen till Arlanda.
Jag började kalla det skedet Terroriststadiet. Kaboom!
– det var kul att spränga saker som inte fungerade i luften.
Något hjälpte det väl också när jag började varna klienterna att nu skulle vi ha riktigt kul, vi skulle spränga deras brev och CV i luften och montera om dem och att det skulle bli totalt kaos innan det blev färdigt.
Hur som helst, när brev och CV var klara och utskrivna och klienten läste igenom sina nya ansökningshandlingar var en inte helt ovanlig kommentar:
”Oj! Jag visste inte att jag kunde så mycket!”
Handledarna på Datorteket var nöjda. Arbetskonsulenterna var nöjda. Jag fick höra att till och med socialsekreterarna var nöjda. Och bland deltagarna på Datorteket spred sig ett rykte att ”hon är helgalen men nog fan vet hon vad hon gör”.Jag måste erkänna att jag inte vet hur jag ser ut när jag arbetar så koncentrerat. Men det känns som att kränga hjärnan ut och in. Ibland stirrar man rätt in i skärmen och är helt försjunken i texten, andra gånger flyger fingrarna över tangentbordet när man följer varje kreativ impuls i toppfart. Och när man får tag på den där sista pusselbiten man famlat efter, den som får allt att falla på plats och ge en komplett bild – Yes!
Så det kan vara ganska intensivt. Jag förmodar att jag emellanåt kan se rätt helvild och stirrig ut.
Men jag gjorde också mycket annat också. Bland annat finslipade jag tanken att CV och brevet skulle vara koncepthandlingar. Jag sammanställde och avpersonifierade också ett antal designade CV’n och brev till demonstrationspärm.
Jag utökade den också med fler exempel genom sammanfoga ett par, tre olika CV’n till fylligare exempel som kunde täcka in mer komplexa behov.
Pärmen Koncepthandlingar blev en succé och många klienter fick via den en idé om vilken form och design de ville ha.
Idén att man skulle skriva ett nytt CV för varje jobb var skyhögt över de allra flesta av våra klienters förmåga. Fakta var fakta var fakta, det fanns inte så mycket man kunde göra med dem om man inte var van att skriva CV – eller van att skriva överhuvudtaget.
Istället skrev vi kanske två eller tre olika sett ansökningshandlingar som riktade sig mot de olika typerna av jobb klienten sökte.
T ex:
- Lagerabetare / byggstädare / fönsterputsare
- Undersköterska / personlig assistent
- Butiksbiträde / café- och restaurangbiträde
Den idén kallade jag Persiennvändning eftersom man vände vissa begrepp och kanske stuvade om dem något. Sedan visade jag klienten hur man gjorde anpassningen mot det aktuella jobbet i säljbrevet.
Just det – jag började betrakta det så kallade ”personliga” brevet som ett fult ord som lurade intet ont anande arbetssökande att skriva allt för personligt. Det var ett säljbrev de behövde skriva, så det var det ord jag använde.
En annan teori jag började leka med var Aktionsradie. Att man skulle fundera hur långa restider man kunde stå ut med varje dag och ändå få livet att fungera. Om man sade en timme, hur långt skulle man hinna på den tiden?
Med tanke på att det var Nynäshamn blev svaret Stockholm. Annars var tanken att man t ex skulle testa att åka alla bussar som gick från ens bostadsområde och se var man hamnade och vad man passerade på vägen. Sedan kunde man kartlägga vilka företag och industriområden och köpcentra m m som fanns inom den radien där man skulle kunna tänka sig att jobba.
 |
| Så långt söder ut på Södertörn man kan komma. Nästan. |
Sedan konstruerade jag också Datortekswebben som ett slags intranet åt deltagarna vid Datorteket. Där samlade jag all information och alla länkar jag hade önskat att jag haft tillgång till när jag blev varslad. Allt jag under mina år som arbetssökande mödosamt letat fram – nu samlade jag ihop det och sammanställde det till en intern arbetsmarknadswebb.
Datortekswebben innehöll också information om Datorteket, om Nynäshamns kommun, direktlänkar till SL’s trafikstörningsinformation - Nynäspendeln var extremt störningskänslig - och till kommunens olika pendeltågsstationer. Den blev ett användbart och praktiskt verktyg för våra deltagare.
Jag hade verkligen hamnat på djupt vatten – och det visade sig att jag simmade som gråsäl. Jag fyllde min roll, jag tog ansvar – och jag gjorde en insats. Sakta men säkert höjdes kvalitén på deltagarnas ansökningshandlingar, folk som aldrig varit på en intervju blev kallade till intervjuer.
Det kunde knappast ha börjat bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar