Ett släkte av hängivna ostomaner

Jag är uppvuxen i en familj av ostomaner. Om ni frågar er vad det är, är det personer som tar sina ostritualer på djupaste allvar. Inköpandet av, uppackandet av och inmundigandet av en ny ost var näst intill en rituell ceremoni.

Vi införskaffade ofta våra ostar vid någon av ostdiskarna i Hötorgshallen i Stockholm. Speciellt om vi behövde köpa en ny ost en lördag, i så fall gjorde vi en runda in till PUB och Hötorget och slutligen också ned i saluhallen.

schweizisk emmentaler...

Det var inte bara ost som införskaffades under dessa expeditioner. På Hötorget inköptes frukt och grönsaker och mamma hade sina favorithandlare. Det här var på den tiden flertalet av torghandlarna fortfarande var svenskar och kulturen på torget var angenämare. Inget ont om dagens internationella torghandlare, men det är en högljuddare försäljningskultur som känns främmande och nästan påträngande för oss som växt upp med den klassiska torghandeln.

Efter uträttade ärenden på torget gav vi oss via rulltrappan ned i saluhallen svalka för att köpa middagsmat och bröd och ost och något gott till kaffet. Ofta blev det köttfärs, det var ett av ställena där man kunde få den alldeles nymald, men det fanns mycket annat gott att välja på som inte heller var allt för dyrt för vår plånbok – som till exempel fläskkotletter eller fläskfilé.

Men jag tror att det för oss alla var inköpandet av ost som var expeditionens huvudattraktion. Inköpandet inbegrep alltid smakande på en ost eller tre innan vi träffade vårt val. Oftast blev det en schweizisk ost, emmentaler, men pappa hade en svaghet för kryddost så ibland blev det en liten bit sådan ost och om det stundade storhelg eller om mina föräldrar skulle ha gäster kunde det bli en någon ädelost också.

...hör till ostomanernas favoritostar

Vi fick våra smakprov, vi smakade, vi njöt – eller inte. Jag lärde mig aldrig riktigt uppskatta pappas älskade kryddost, den var inte i ett barns smak. Vi debatterade våra respektive favoritostars överlägsna fördelar, vi förhandlade om vilken ost – eller vilka ostar – vi skulle välja. Och slutligen enades vi.

Vid hemkomsten öppnade vi förpackningen så som andra kunde öppna en födelsedagspresent. Vi luktade andaktsfullt på osten. Andades in aromen. Låt oss vara fullständigt ärliga – vi sniffade på den.

Som sagt, vi var hängivna ostomaner av ädlaste märke.

Sedan kom osthyveln fram och det hyvlades en skiva till oss var som rituellt – och med största välbehag – inmundigades och avnjöts på stående fot i köket.

Därefter packades det nyinköpta brödet upp utan vidare ceremonier, bordet dukades och osten placerades på sin hedersplats på ostbrickan. Sedan, festade familjen Nielsen.