Höstsviten

Hösten har på många sätt varit min årstid - dess färgprakt, dess glöd, dess friska kyla och dess dimstråk som omvandlar det välbekanta landskapet. Dess magiskt gyllene ljus som visar världens färger med sådan klarhet och lyster att man står förundrad och undrar vad som hänt, om ens ögon plötsligt ser klarare än de någonsin gjort. Luftens klarhet och friska kyla som gör andetagen djupare, som gör att de känns mer syrefyllda än annars.

Hösten. En tid av magi och förundran. En bävande kort och förtrollad tid mellan sommarens dåsiga värme och mörknande dagar som lovar midvinter och köld.

Varje år är jag gripen och hänförd och det känns som om jag för en försvinnande kort, färgsprakande tid vaknar till liv och är mer levande än annars under året.

Det är någonting med hösten. En sista, uppflammande kamp om livet, om ljuset, om värmen. En doft av fuktig jord och mognad. Mättnad. Skörd och fullbordan.

Jag vet. Jag blir nästan lyriskt larvig.

Men vi har alla vår speciella årstid. Hösten är min.

Genom åren har jag gjort någonting jag sällan brukar göra. Tecknat ned höstbilder som särskilt fångat mig, som förmedlat denna känsla av magi och förundran i ord. Ögonblicksbilder jag velat minnas och bevara. Ett slags dikter, om man så vill.

Fast någon poet är jag inte, definitivt inte. Prosan är mitt uttrycksmedel, mitt format. Men dessa bilder, krävd ett mer avskalat språk, ett stramare format, nedskalat till ordens mest elementära magi.

Nej, inte dikter. Inte i egentlig mening.

Ett slags ordmåleri, höstbilder, fångade i ögonblicket. I känslan. Ögonblicksbilder av min årstid, målade med kärlek och ord.

 
Under etiketterna Höstsviten och Ögonblicksbilder (och, ja, vad tusan - Dikter) kommer jag att presentera dem, några åt gången nu under hösten. Jag hoppas att de kan lysa upp ert höstmörker, så som bilderna under åren lyst upp mitt.