Det blåser bra över Södertörn, mellan varven klirrar fönsterrutorna här på sjunde våningen. Det blir så, när vinden kommer jagandes tvärs över hela Södertörn och ingenting i dess väg är högt nog att bryta dess framfart.
Men det är inte i närheten av Estoniastormen för tjugo år sedan. Som jag minns den stormen, fast jag inte hade någon personlig förbindelse med katastrofen, Fast jag inte förlorade någon jag kände.
Jag hade varit uppe till in på småtimmarna och när jag väl lade mig, klirrade fönsterrutorna och huset svajade. Man känner det inte så länge man har fötterna på golvet, men när man lagt sig och förlorat golvkontaken är det som att bli vaggad till sömns. Jag minns att min sista, hädiska men rätt belåtna tanke innan jag somnade var att man i alla fall fick vara tacksam över att man inte var på sjön.
Sedan vaknade man. Till dessa nyheter.
Inför naturens krafter är vi ganska små.
Och ingen av oss vet när livets timglas vänds för sista gången.
Jag hade ingen personlig förbindelse med Estoniakatastrofen. Jag kände ingen, vare sig någon som överlevde eller omkom. Och inte heller någon anhörig. Men jag tror ingen i Sverige gick oberörd ur den händelsen.
Jag har åkt med dessa stor färjor också efter katastrofen. Men aldrig, aldrig om natten.
Och de där tankarna, de sista innan jag somnade, de har jagat mig genom åren.
Var det bara en känsla av att vara varm och trygg i min kokong av täcken medan stormen skakade fönsterrutorna och huset vaggade mig till sömns. Eller hade jag ett slags bisarr, undermedveten föraning om vad som utspelade sig bara några få mil från Södertörn?
Jag vet inte - och jag kommer kanske aldrig att veta.
Men den morgonen, när jag vaknade och hörde dessa nyheter på radion, så vaknade jag också till insikt om hur skört och bräckligt livet är inför naturens krafter.
Hur skenbar tryggheten är - och hur fort den kan slås i spillror.Och att ingen av oss vet när timglaset vänds för sista gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar