Demokratin och procenten

Sverige, 100% – för oss alla!

13%   87%   7%

De två första siffrorna är nog uppenbara för alla den dag som är. Den sista är kanske inte lika uppenbar, även om den kom fram under valkampanjens sista veckor.. Men jag tror att det finns ett starkt och oroväckande samband.

Jag vägrar tro att 13% av väljarna är genuint övertygade SD-anhängare. Många av dem är givetvis det. Men jag tror att många av dem känner sig svikna, förbisedda, nonchalerade och överkörda av de traditionella riksdagspartierna. Att deras oro, deras farhågor, deras missnöje med dagens situation och dagens politik inte tagits på allvar. Att de inte sett något annat alternativ att rösta på.

Sedan har vi detta med att arbetslösheten inte får sjunka under 7% om inte inflationen skall trampa på gasen och börja skena, samtidigt som det bedrivs veritabel klappjakt på arbetslösa och sjukskrivna. Inte undra på att många känner sig trampade på eller – än värre – ser det hända nära och kära utan att kunna göra någonting.


Det kostar på att nonchalera väljare – och väljares oro. Och det kostar på för partier att trampa på väljarkåren – och tro att de därefter kommer att anförtros sagda väljares röster.

Nej, jag tror inte att SDs hela ökning beror på att de lyckats omvända en så stor andel av väljarkåren till sin ideologi. Jag tror att de etablerade partierna sjabblade bort många röster genom att ignorera väljarnas oro, missnöje och känsla av maktlöshet. De misslyckades med att fånga upp strömningarna, de misslyckades med att bemöta farhågorna, de klarade inte av att framstå som ett trovärdigt och handlingskraftigt alternativ – och de misslyckades med att engagera väljarna. Och det, det är farligt.

Vi är ett stillsamt folk. Vi stormar inte Bastiljen. Men när vi blir förbannade nog, missnöjda nog, oroliga nog, desperat nog – proteströstar vi.Jag vet, jag gjorde det i detta val. Jag splittade min röst på ömse sidor om blockgränsen i de olika valen.

Och även om jag aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på partiet i fråga, förstår jag att många väljare kan ha varit desperata nog lägga sin röst så som de gjorde. Inte av ideologisk övertygelse, utan i en desperat markering. I ett budskap till traditionella partier, låsta i blockpolitik och partipolitiska värderingar som inte riktigt hänger med utvecklingen.

”Se oss!”
"Lyssna på oss!" 
"Ta vår oro på allvar!”
”Sluta trampa på oss!”
”Men så fatta att vi är oroliga!”
”Se vad som händer om ni fortsätter tro att ni kan nonchalera oss!”


Jag hoppas innerligt att de etablerade partierna nu tar sitt ansvar på allvar. 87% av väljarna röstade inte SD.

Det är ert ansvar att se till att den siffran inte sjunker utan stiger till nästa val.

13% av rösterna på SD innebär inte att 13% av väljarna är ideologiskt övertygade utan att en del – kanske så många som hälften – markerat sitt missnöje med traditionella partiers politik. Det är ert ansvar att se till att den siffran inte stiger utan sjunker till nästa val.

7% av befolkningen – eller egentligen betydligt fler än så – är rädda att de betraktas som de 7% vars arbetslöshet utgör en buffert mot inflationen. Eller än värre – är dömda att tillhöra dessa 7%. Samtidigt som de jagas av a-kassa, försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänsten etc och av ansvariga partier utpekas som arbetsskygga eller arbetsovilliga. Och om de inte själva är i den situationen, ser de kanske nära och kära fastna och brytas ned i en situation där hoppet om en framtid – om ett liv – bryts ned dag för dag, månad för månad. Den utsattheten, den hjälplösheten är fruktansvärd.

7% av befolkningen – och mer än så – känner sig grundlurade.Trampade på. Bedragna.

Och exakt lika många är heligt förbannade.

Det är ert ansvar att se och förstå detta. Att ta er an deras vrede, deras uppgivenhet och deras oro. Och det nu. Tiden för partipolitiskt käbbel är över. Tiden för fastlåst blockpolitik är över.
 .

För att parafrasera en sketch i ett nöjesprogram från 80-talet jag glömt titeln på:

”Man måste tänka på procenten!”


De traditionella partierna står inför en utmaning jag undrar om de kommer att klara att möta. Jag hoppas det, jag hoppas det för allas vår skull. Det bästa råd jag kan ge dem inför de år som stundar är att humanism och etik måste in som ämne på schemat i skolan. Från första klass.

Eller varför inte som Cissi Wallin skriver i Metro:

"Inför obligatorisk retorik och argumentation i läroplanen. Varje år, från och med årskurs 3 till 9. Varje vecka. Lär barn och unga att starka argument alltid vinner över kastade tårtor och nedsättande tillmälen. Att korrekt fakta och kritiska frågor är ovärderliga verktyg under hela livet."

För övrigt vägrar jag låta nedslående %-satser fördunkla dagens färgprakt!