Så jävla rolig var jag inte

OK, ingen hängde ut mig i fotlederna genom ett fönster. Ingen spolade heller ned mig i toaletten och ingen slog mig svenskt blågul. Och ändå. Det var mobbning. Det var knuffar, det var trängningar, det var tillmälen. Saker som kastades på en. Saker som viskades om en, som fnissades åt, som flabbades åt. Allt jag sade. Som var så osannolikt komiskt att det fnissades och flabbades åt. Om det så var ett felaktigt svar, ett rätt svar eller ett felaktigt uttal. Det var mobbning och den varade i nio år.

Inte oavbruten, det fanns bättre år.

Det gjorde det.

Men inte ens de åren kände jag mig säker. Aldrig riktigt.

Det var som att vandra över minerad mark eller över svag is. Man gick ständigt omkring och väntade, väntade på att det skulle knaka under fötterna. För man kunde inte förutse när skiten skulle explodera i ansiktet på en eller när man skulle känna iskallt vatten välla upp mellan tårna, runt fotknölar, runt anklar och smalben. Man kunde bara veta att det skulle ske.

Man kunde aldrig slappna av, aldrig sänka garden. Aldrig riktigt.

Nio år.

Jag gick in mellan kvarnstenarna och kom ut finmalen. Som damm. Som dust. Som stoft.



Blås för allt i världen inte för hårt på mig,
i så fall är jag borta med vinden.

”Varför skrattade ni?
Så jävla rolig var jag inte.”