Och med det menar jag att det var som om personalen på hjärnkontoret upptäckt att den var överansträngd och utarbetad och packat, stängt och gått hem och lagt sig – och den enda som var kvar och skulle sköta hel ruljansen var en stackars förvirrad tomte som inte hade en susning om just någonting. Mamma var ologisk, förvirrad, mindes just ingenting och rörde ihop saker och var sig inte lik.
Fast vi hade en otrolig tur den gången, när mamma väl hamnade på Karolinska i Huddinge. De redde ut hela medicinröran, bytte ut den fatala kombinationen vårdcentralen lyckats koka ihop och efter ett par månaders avgiftning var mamma i stort sett sitt vanliga jag.
Mentalt. Men det var uppenbart att den pärsen, den hade tagit hårt på hennes krafter.
Fast jag tar åt mig en del av äran av att mamma återhämtade sig så väl som hon gjorde. Jag körde ett slags intellektuell minnesträning jag kokat ihop helt på egen hand. Ordflätor, geografisk minneslek (geografi var ett av mammas favoritämnen när hon gick i skolan så vi körde ett slags duell där det gällde att komma på alla orter på A tills vi började på att upprepa oss och växlade till alla orter på B o s v), multiplikationstabellerna, gamla tv-serier vi sett på 70- och 80-talet (vad hette karaktärerna, hur var handlingen nu igen, hur slutade det – någon som minns Herrskap och tjänstefolk, Albert och Herbert eller Matador?)
Jag hade mamma att berätta historier från hennes och hennes systrars barndom på Hagtorp i Vadsbro. Och som jag önskat att jag tagit mig tid att teckna ned de historierna, nu är de förlorade för alltid.
Allt jag kunde komma på, allt jag trodde kunde stimulera mammas minne.
Och så småningom hade personalen på hjärnkontoret bestämt sig att arbetsmiljön på hjärnkontoret hade förbättrats så pass att de ansåg det vara säkert att återvända i tjänst. Jag hade min mamma tillbaka.
Men nog var det otäckt så länge det varade. Det var som om ingen var hemma. Det var som om någonting som borde var skärpt och slipat och fyllt av myllrande, dynamiskt liv istället var tomt och ekande öde.
Jag hoppades att det aldrig skulle hända igen, hoppades innerligt och intensivt att mamma skulle få vara klar och medveten till slutet. Att hon aldrig skulle försvinna på detta kusliga sätt igen.
Nästa gång det hände, var det inte medicinförgiftning.
Det var en stroke.
Och från den fanns ingen väg tillbaka.
Det tog bara litet tid. Det tog augusti. 2009.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar