Novembers skymningsgryning kröp nära,
i fuktdrypande, färgstjälande dimslöjor,
oktobers färgprakt fallen från kronorna,
svarta grenar tecknade mot skiffergrå moln,
över hopsjunkna lövmattor som mist all färg.
Vi sprang från bussar och pendeltåg,
genom lövgrötshala vattenpölar,
förbannade fukten,
kylan och de allt kortare dagarna.
Gråsinnat tömda på glädje kurade vi vid kaffeautomaten,
värmde våra valna fingrar mot pappersmuggarna,
önskade oss till fjärran stränder.
Hon kom med klara ögon,
med köldrodnande kinder och fuktdroppar i håret.
Hon var vår raka motsats,
och fast hennes händer,
lika girigt som våra drack kaffemuggens värme
log hon och sade:
Har ni sett så vacker mossan är i dimman?
Jag vill gå genom hennes landskap.
Jag vill se med hennes ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar