När jag kom ned med hissen från sjunde våningen till porten i morse hade det blåsvarta molnet som parkerat över huset skiftat färg till askgrått och öppnat dammluckorna på vid gavel. Och, för åtminstone andra gången den morgonen, släppt lös ett veritabelt slagregn. Det första slagregnet hade väckt mig, nästan en timme innan väckarklockan ringde. Däremellan hade det varit uppluckrat molntäcke och till och med glimtar av blå himmel.
Regnet spelade trumsolo mot fönsterrutor och fönsterbleck i fönstren i trapphuset och utanför portpartiets glasrutor vräkte regnet med sådan kraft mot asfalten att det slog upp igen som små fontänplymer.
Eller kanske inte så små, jag skulle gissa att de åtminstone stundtals var mer än en decimeter höga.
Vattnet stänkte i kaskader från garagetakens längor och sprutade ur stuprören, inte helt olikt vatten ur brandslangar. Att ge sig ut, iförd en regncape som inte står emot regn lika bra som den gjorde en gång i tiden och ett par lätta skinnskor, framstod allt mer som ett anfall av yttersta tokoptimism. Bara tanken på att tillbringa dagen i slafsblöta skor -
Nej. Glöm det.Brr! Hutter!
Jag var inte ensam fångad i trapphuset. En nyinflyttad familj med ett litet barn - som till skillnad från oss ville ut i regnet och leka med fontänplymerna. Ivrade faktiskt för det.
Jag kan dela detta barns fascination inför dessa spektakulära regneffekter, det kan jag. Men jag föredrar att betrakta dem inifrån en byggnad och genom ett fönster. Allra helst med en mugg hett, sött pepparmyntste i ena handen och en riktigt bra bok i den andra.
Skyfallet varade kanske tio minuter. Möjligen en kvart.
Länge nog för att jag skulle missa pendeltåget.
Gullig bild. Vad enklare allt varit om man ständigt var barn. Då såg man äventyr och möjligheter runt varje hörn och varje regndroppe var en skänk från ovan. Något händer på livets väg. Vi tar skydd med paraply och bygger murar istället för broar.
SvaraRaderaOch som barn hade man givetvis förnuftiga gummistövlar och slapp bli blöt om fötterna. Tack Bosse!
Radera