Plötsligt, utan föregående förvarning, har det blivit så långt till golvet. Och då är jag knappt ens en och sextio, ingen höjd över havet att tala om. Ändå är det som om golvet befinner sig under fötterna på en. Långt under fötterna.
Förra helgen, när jag var på Simona Ahrnstedts och Åsa Hellbergs boksignering i Farsta skulle jag vara hjälpsam och ta upp en tappad penna från golvet. Inte hemma, vilket är illa nog, utan på offentlig plats. Det urartade, föga förvånande, till ren, oförfalskad fars.
Inledningsvis gick det faktiskt rätt bra - vilket givetvis förhindrade att jag avbröt manövern när den övergick till en kamp mot tyngdlagen och ledknakande leders mesta möjliga motstånd. Men när man har cirka tjugofem centimeter kvar innan fingertopparna når golvet börjar man ofrånkomligen undra vad fasen man givit sig in på.
Knakande, protesterande knän böj. Akterkastell av Regalskeppet Wasas dimensioner reser sig, inte helt olikt det sjunkande Titanics akter. Centimeter för centimeter närmar sig fingrarna målet - pennan - trots knakande, motspänstiga leder och den överhängande risken att ta överbalansen och dråsa i golvet på offentlig plats.
Men envisheten lönar sig - slutligen sluts fingrarna om pennan. Yes!
Det är bara ett problem. Man skall upp också.
Låt oss än en gång konstatera att envishet lönar sig. Låt oss också konstatera att vissa saker skall man helt enkelt inte ge sig på. Men Åsa fick omsider sin tappade penna och kunde fortsätta signera.
Varför jag berättar detta först nu?
Jag blev påmind om incidenten i morse, när jag lyckades trassla in tårna i tofflorna när jag skulle kliva upp och landade på knä vid sidan av sängen. Och med viss möda fick kravla mig upp igen. Det är långt till golvet. Det är inte så lätt som det varit att ta sig ned till det. Och desto svårare att ta sig upp från det.
Man får väl konstatera att gammeln har slagit till. Med besked. Vilket får en att undra vad fasen som hänt? Vem farao trampade på gaspedalen? Jag, som var så ung!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar