När intelligensen imploderar

Ni har nog varit med om det någon gång. När ens intelligens plötsligt korskopplar och imploderar i ett samtal och hur man än försöker så kan man inte få fatt på tråden och det enda man får ur sig är osammanhängande babbel och inom en skriker det: "Men säg för helsike någonting intelligent!"

Men icke.
Babbel. Babbel, babbel - ostrukturerat babbel. Allt mer panikslaget babbel. Allt medan man undrar varför inte en tjänstvillig avgrund inte kan öppna sig under ens fötter och uppsluka en. Innan man gör bort sig fullständigt.

Imploderande intelligens drabbar utan förvarning, utan att situationen behöver vara besvärande. Den kan tvärtom vara trivsam, avslappnad och riktigt rolig. Fram till det ögonblick intelligensen går i baklås och man utan föregående förvarning förvandlas till en pinsamt babblande fåne.

Senast det hände mig, var förra lördagen när jag var på Simona Ahrnstedts och Åsa Hellbergs boksignering i Farsta och pratade böcker och romance och Simonas resa till RWA 2015 i New York i sommar. När det blev en lugn stund i signerande och Simona plötsligt frågade om mitt skrivande. Om min bok. Mina böcker.

Och jag tänkte: "Säg någonting intelligent!"

Oh, farliga, farliga, förödande tanke!

Jag öppnade munnen för att förklara mina funderingar om huruvida det jag skrev verkligen var romance eller snarare föll under kategorin romantisk släktkrönika. Skulle t ex  hårdnackade romanceläsare ha överseende med att jag inte lyckades få mina huvudpersoner i säng i första boken med tanke på att serien består av flera böcker och jag i alla fall lyckades få dem till altaret och det fanns några riktigt heta, romantiska scener?

Eller hade jag begått ett oförlåtligt kardinalfel, som ingen renlärig romanceläsare skulle förlåta?

Det var någonting jag grubblat över sedan jag insett att jag skulle bli tvungen att dela upp min Första Text i tre delar (böcker) med en mer fristående fjärde del (bok). Och här hade jag nu Sveriges egen Romancedrottning och ytterligare en framgångsrik författare som skriver mänskliga, romantiska böcker att diskutera med. Vilken möjlighet! Jag var exalterad, jag upprymd, jag var förväntansfull och jag hade så mycket att berätta och så många frågor att ställa.

Det var ungefär vad jag öppnade munnen för att säga. Vad som kom ut var - babbel.

Babbel. Babbel, babbel. Ostrukturerat babbel. Osammanhängande babbel. Allt mer panikslaget babbel.

Och hela tiden skrek någonting inom mig: "Men säg så för helsike någonting intelligent!"

Men icke.
Mer babbel. Babbel, babbel, babbel!

De måste ha trott att jag jag plötsligt blivit komplett skogstokig, Simona och Åsa. Fast de är kanske vana vid att deras fans är blyga och försagda och vrickar tungan och babblar strunt när de blir allt för starstruck:ade och överexalterade. Hoppas kan jag alltid, för jäklar så pinsamt!

Så går det, när intelligensen imploderar. Det är en förbaskad tur att jag definierat mig själv som skrivande informatör - för talande informatör, det duger jag inte till.

Och huruvida det jag skriver är romance eller romantisk släktkrönika, det grubblar jag fortfarande över eftersom jag försatt chansen att diskutera det med den verkliga auktoriteten på området.

Och jäklar så pinsamt. Men det märkliga med pinsamheter är att man överlever dem. Man biter ihop, skrapar ihop skärvorna av sin stolthet och sin självrespekt och går vidare. Man drar lärdom av sina tillkortakommanden och gör det bästa man kan av det.