Jag hade, av skäl jag inte kan minnas, tagit Röda linjen ut till Tekniska Högskolan och kom via rulltrappan upp till biljetthallen - som kryllade av små barn i gröna reflexvästar. Det tog just ingen tid alls att inse att alla förskollärares mardrömsscenario hade inträffat. Två utflyktsgrupper - iförda identiska reflexvästar - från olika förskolor hade kolliderat vid spärrlinjen och de båda grupperna hade minglat och blandats.
Nu försökte förskollärarna desperat sortera ut sina respektive barn. Fröknar räknade och ropade upp namn - "Alexia? Alexia! Var är du?" - och arrangerade i dubbla led med stränga order att stå stilla och hålla hand. Och rätt vad det var upptäckte någon av dem en liten tjej eller kille som inte hörde till deras trupp.
"Vi har en liten ljushårig kille här som nog är er!"
"Den här lilla tjejen i rosa jacka, hon hör väl hemma hos er?"
Eller också upptäckte de ett av sina vilsegångna lamm i mängden:
"Emma! Här borta är vi, kom över hit!"
Simon! Kom hit och ställ dig med Mikaela!"
Man kunde inte låta bli att le när man såg dessa småttingar i sina gröna reflexvästar myllra omkring - fullständigt obesvärade av det kaos de orsakat - och fröknarna, som for omkring som speedade vallhundar och försökte skilja ut sin flock
Jag kan fortfarande inte låta bli att le. En del minnen utövar också åratal senare en markant påverkan på mungiporna. En påverkan uppåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar