Natursvärmeri vid Svinderrsvik

I dag gjorde Kerstin och jag en utflykt till ljuvliga, soldränkta Svindersvik och åt lunch på Svindersvik Brygghus. Så sagolikt vackert och vilsamt fast vägen, med ständigt trafikbrus, svepte förbi alldeles i närheten. Men öronen stängde på något sätt av sig och lyssnade istället på fågelkvitter, prasslande löv och vågskvalp.

Det här var mitt första besök på Svindersvik. Ljuvligt ställe, som givit inspiration till mitt skrivande. Långsiktigt, mycket långsiktigt. Men jag har en text planerad som skall utspela sig utåt Nacka-/Värmdö och detta ljuvliga lilla ställe inspirerar till ett annat ljuvligt litet ställe som blir en tillflyktsort undan ett oväder.

Vi valde smörgås på samma goda rågbröd, Kerstin med ost och skinka, jag med enbart ost. Vi satt på bryggserveringen, omgivna av vågskvalp, solglitter och närgångna trädgrenar som ville lägga sig som extra pålägg på smörgåsarna och hade ett gott öga till min lilla dessert och gjorde sitt yttersta att svepa den i sjön. De höll på att svepa min frisyr till oigenkännligt rufs också. Kerstin försökte lyfta grenarna över bryggräcket och lyckades för en stund få dem ur vägen. Tills nästa vindby skakade loss dem så de kom farande tillbaka. De var rätt fästa vid mig. Natursvärmeri, natursvärmeri.

Smörgåsen var underbart god, desserten - en liten glassbakelse i hallon och vit choklad - var en upplevelse. Glad att ha prövat den, tveksam om jag skulle göra om experimentet.

Efter lunchen gick vi ut på bryggan och njöt av utsikten över det solglittrande vattnet mot Nacka Strand och den nya, gracila bron. Där pratade vi paddling med en ung tjej som planerade en kajaktur med sin pojkvän till Svindersvik - skulle det räcka med fyra timmar eller måste hon hyra kajakerna för hela dagen?

Nästa natursvärmeri var svärmande och svärmiskt. Bisvärmiskt. Det var en bisvärm på rymmen som klumpat ihop sig i ett av träden. Man hade kontaktat en biodlare i grannskapet som skulle ta hand om svärmen. Vi stannade inte för att se hur det utvecklade sig utan  strövade iväg bort mot Svindersvik, som är för litet för att kallas slott eller herrgård utan är ett läckert litet sommarnöje i rokoko. Ett stycke välbevarat 1700-tal, mitt i det moderna Nacka. En syrendoftande oas med hänförande utsikt.

Vad som inte var lika hänförande var de allt för höga trappstegen som ledde från strandpromenaden upp till husen. Vi fick stötta varandra, såväl på vägen upp som på vägen ned.

Men också de härligaste, mest avkopplande utflykter lider förr eller senare mot sitt slut. Vi återvände till parkeringsplatsen, beundrade de imponerande träden och ventilerade en solvarm bil innan vi kom iväg.

Om vi hamnade i helgrusningsköerna?
Givetvis gjorde vi det!

Så här mycket sol är jag ännu inte van vid. Ansiktet hettade i ett par timmar sedan jag kommit hem. Inte smärtsamt, inte som om jag bränt mig, bara så där behagligt som det kan göra efter en lyckad eftermiddag i solen vid vattnet.